Jag sätter mindre tro till akut problematik för armén relaterat supply management och tror snarastatt man trots diverse medieuppgifter om vapenstöd via Turkiet o.s.v. att risken för akut brist på den sidan närmaste dygnen är verklig. Konkret hjälp till frihetskriget just nu kan vara viktigt.
Givet att jag inte är säker på att västerlandet klarat att nå den förtroendenivå i Syrien i Arabvärlden för att det ska ha möjlighet till en drivande väg framåt för att överbrygga problematiken inkl. terroristhotet befintligt i världens säkerhetspolitik sedan är samtidigt som både Afganistan och Irak i bästa fall är neutrala här under troligt de närmaste åren gäller att det gör Libyen till ett av de få vägarna realistiskt. Libyen är viktigt.
Realistiskt i den mening att det kan bli den framåtgående drivkraften i kulturregionen där man kan mötas konstruktivt utan kontext av diktatur eller säkerhetspolitiska problematik mer tydliga.
Situationen i Syrien ser jag utan att vara jurist som exempel på brott mot mänskligheten och jag kan heller inte bedöma vad det konkret kommer innebära åren som kommer för FN och aktörer som brutit stadgan givet det. Mer än realisterat brott mot mänskligheten det är det nu också tappad möjlighet till positivt värde.
Det brutala övergreppet på befolkningen innebär också att problematik från fysiska till psykiska och sociala problem kan riskera att bli befintliga också efter att det är avklarat och de fria valen är stabila. Vi ska minnas vad Belgiska Kongo är ett av de tydliga exemplen på: våld blir lätt kulturellt. Tyskland är ett exempel där det fungerade bättre och jag är trygg i att jag kan säga att en - kanske den viktigaste anledningen som grundförutsättning - var att det fanns en hög likhet i kultur och språk. Betydelsen av arabförbundet att ta ansvar i Syrien är därför viktigt under en längre period.
Och situationen lägger också ett högt ansvar på Israel och arabvärldens mer anti-israel engagerade entiteter att ta det lugnt. Inga inblandade i den konflikten har oavsett hur de tillskriver rättigheter, oförrätter eller precis vad som helst de anser relevant klarat att nå varaktig stabilitet. Att givet det acceptera att man lugnar ner ev. ambitioner oavsett riktning ökad lugn-fred eller ökad-konflikt och tänker att det viktiga just nu är att regionen inte åren som kommer går till något mycket värre. När det gäller Israel är deras engagemang för att stoppa matsändningar till Gaza ett exempel på en onödig strategi som stimulerar till ökad konflikt (förutom att de tappade ordentligt med politiskt kapital i flera länder).
Risken för just terrorism tror jag dock inte ska överdrivas. Jag skulle rent av med risk för att säga mer än man rimligt med trovärdighet kan sia om luta åt att risken om man når fram till ett val är lägre varaktigt än i Irak. Att vinna sin egen frihet och slåss för den betyder mycket. USA och inbördeskrigets ofantliga blodbad är ett exempel på det.
