Passiv och artigheten att erkänna andras rätt att ej realisera möjlighet

Lämnar man be och was tillsammans med gat hamnar man lätt i det mer esoteriska kring passiv. Ett tycker jag egentligen mer meningsfullt exempel på sådan argumenterat halv-passiv (inte minst därför att den lätt praktiskt med mig vara förutom de berörda för ett tag sedan som gick att finna i dokumentation esoterisk men praktiskt meningsull när vi reflekterar att samla mening från en mängd texter).

Säg att person A träning en massa för att vinna en tävling av något slag. Och vad helst nu relativt konkurrenter som fodras för att trovärdigt vara en kandidat till att vinna så långt vi kan bedöma (inkl. tillståndsinformation, information om hur han tränat m.m.).

A har ett upparbetat tillstånd som så långt vi kan se är en potentiell möjlighet att agera. Tillståndet är med andra ord resultatet (och ofta så men inte alltid bl.a. exkluderande självrationaliserat tvångsmässigt handlande, mer state of afairs as any day, slumpmässigt m.m. som får oss att göra saker) av meningsfullt handlande syftande till att realisera möjligheten att handla.

Tillståndet upparbetat är funktionen av såväl vad konkretiserat gjort och var det syftar. Ty om det ej syftar korrekt är tillståndet mindre realiserande i förmåga att göra. Både gjort och vad vi kan göra inverkar och definierar tillståndet.

Och detta kan vi uttrycka med exempelvis:

A can win

Varande tämligen agentativ för att säga det minsta om än ej självklart vara del av en mening inkluderande att faktiskt göra (som ej är fallet här). Det finns en närhet och beredskap (för dom grupper av meningar vi här avser - liksom för get, was m.m. har de annan användning också).

Men även om syftet i sig är möjligt med sannolikhet vi skattar kvarstår nu frågan hur A egentligen ser på det samma. Avståndet till beredskap att gå agentativ - därmed realisera handlingar passerade från en latent möjligheter i det mer kreativt tänkbara till målinriktat kortsiktig - för kontext av målet normal vad personer utanför kan tänkas bry sig i utan att tråkas ut - horisont).

Vi kan fråga A:

- Could you try to win?

Could är artigt. Vi förutsätter att möjligheten är passiviserad eller åtminstone under A's rymd av att förklara för oss rörande mer än ev. motivation och målsättning mer faktiska förutsättningar som hälsa.

Frågar vi istället med can är vi nu närmare att tillståndet är aktiverat mot händelsen. Vi frågar snarare att givet antagandet att striden vi väntar på att få följa om A klarar att vinna.

Är could i någon rationellt tänkbar historisk faktor meningsfullt argumenterat något av past? Ja varför inte. Var tillståndet uppbyggt agentativt från första början görande kontrasten intressant ligger en förändring från det grundantagandet också passerad bakåt i tiden (kanske lite som was verb:ed).

Medan för can - argumenterat med egenskaper ej dåtid - är det en bedömning av effekten från fattade beslut ej förändrade.Fortsatt pågående.

Och det är modal verb, aux-konstruktioner, have, och naturligtvis is och was.

Och vad lär vi oss av detta? Att could kanske ofta pekar mot interna tillstånd ej bedöma mer eller mindre troliga eller effektiva men eventuellt oftare utanför beslut och bedömningar gjorda tills ev. reaktion fåtts.

Ett mer esoteriskt ex. jag nog egentligen inte vill riktigt mena är just detta i sig själv - och väldigt tråkigt nog inte så ofta som borde vara möjligt riktigt så enkelt kan användas i automatiserad analys - har vi mellan när resultatet eller resultatet upparbetat i tillstånd delvis etableras och förstås av säg en spatiell egenskap av händelser föregående eller nu pågående vi kan uttrycka med ex. ett PP-argument.

Säger vi in something istället för at something gäller ibland att in kommer närmare en mängd händelsen definieras innanför (med någon sannolikhet eller antaganden om vanligt den som talar kan tänkas ha aktivt eller liggande i bakgrunden). Medan för at kan vi oftare sammanfatta det hela närmare med symbolkonceptet. D.v.s. ex. att en händelse kan pågå lite varstans in the spatial region of some city varande meningsfullt för den intresserad av händelsen medan sådant är vad vi troligare kan approximera bort som vad vi ej behöver följa med at.

At home

Inside the house

In när nu detta kan sägas vara tillämpart liknar med andra ord lite av en pågående process. Men för at är den om inte avslutad klar i den symbol som räcker för oss för att bedöma den.

Så för at har vi ett tillstånd som givet approximationer vi accepterat kan uttryckas med endast symbolen för platsen utan att vi behöver ta hänsyn till det innanför. D.v.s. händelserna IN kommande eller pågående är bort approximerade. Jämför med:

A runs in the Maraton.

Kontra - med varning för att min känsla ibland kommer fel med engelskan och utan annan bedömning - är nedan just pågående under maraton-händelserna (vi säger är förstått pågående) mindre intressanta - snarare är det var A befinner sig som är det viktiga:

A runs at the Maraton.

Trots argumenterat pågående har vi passiviserat det.

Eller har vi det? Oavsett om vi finner diskussionen rimlig är ju det vanliga när vi gör was verb att verb:et definierar vad tillståndet handlar om. I sista ex. gäller att kontext mellan dom som pratar gör det förstått till mindre intressant att han just springer: Tillståndet är vad han befinner sig med meningsfull approximation av att säg träffa på honom för att samtala (vilket vi troligen ej kan avbryta maraton-springandet för utan vi får kanske vänta till en annan dag).

In tänker jag kanske skapats från inside. Ord vanliga över tiden before nu så att säga tenderar ju att bli kortare över åren så att de blir enklare att använda. Because eller åtminstone relaterad effektivitet i transfereringen och processandet av information.

En säkert tror jag bättre passande förklaring till hur vi egentligen tolkar och arbetar med at kanske at - Etymology | Wiktionary pekar på. Jag kan alldeles för lite om alla dom här språken man nämner historiska tänkbara släktskap med men möjligen ligger en historia kombinerande omkring / nära något / såväl som mer av in. Kan vi nöja oss med symbolen som representation utan att behöva aktivera upp vetande och beredskap för ytan för att resonera om var något är finns en centralitet motsvarande symbolen vi kan laborera med i varierande upplösning (kanske där man går av tåget efter att han ankommit staden).

Och ju mer punktformigt och avgränsad upplösningen är till at desto mindre agentativt målinriktat springande för att hitta rätt på dig blir det om du har bestämt träff med någon (eller kanske visa versa).

Hans could win by [...]

Vill vi sätta passiviserad agent efter by som naturligare med was är kanske by a mile lika bra som något annat: Uttryckande något av de vanliga överdrifter naturlig del av människans språk när mindre exakta områden men emotionellt engagerande diskuteras bland troende (sport m.m.). Ty det är ju något av den tidigare i riktat handlande agentens tillstånd återspeglande.

Vad kan vi beordra?

Varande en välkänd maktmäklare och inflytelserik gömt maktblock (ofta när en osynlighet hand kan upplevas utan att den går att se är det jag som tagit mig en promenad ut i skogen och offrat till Gudinnan för att förändra) reflekterade jag rörande engelskans order där vi har åtminstone två meningar:

• Hans beordrar något realisera hans vilja.
• Hans beställer en bok från ett dot-com buiness to consumer venture.

Vi kan se att begreppen är besläktade i att i båda fallen förväntar jag mig att någon ska göra något.

I det första fallet är det kanske inte intressant att fundera över vad vi egentligen kan beordra att göra saker. Det tycks när jag funderar över det att allt som klarar att fullfölja en uttalad önskan går att beordra: personer, företag, hundar, datorer m.m.

Ett träd går däremot inte bra att beordra. Inte heller kan vi beordra Orkanen Gudrun om hon är ett väderfenomen. Det senare kallar jag _HUMANOID men inte _ANIMATE d.v.s. något ej levande vi läser in mänskliga drag i (vi kallar det tillsammans här för humanoid fortsatt). Det gemensamma för dessa är att de kan agera uppfattat agentativt d.v.s. de tycks förändra världen på ett sätt vi inte enkelt kan referera till vad vi är van med att icke-levande gör.

I perception ser vi ibland tillfälligt också mänskliga drag men inte i annat än fiktion är det regelmässigt vanligt kollektivt språk eller privat språk (där vi återvänder till ett undantag mycket tvärtom rörande bilar man ev. kan relatera till ett samband runt relativ makt).

I fiktion oavsett tecknade filmer eller som nedan propagande från Vietnamkriget kan humanoid också när föremålen som sådana agera tillsynes agentativt (ibland pratar dom också). Det ligger i det givna att beteendet som sådant avviker från förväntad vardag och vanligast mycket tydligt. Det var ex. relativt vanligare med föremål som såg helt normala ut men uttryckta agentativt beteende i övrigt när tekniska lösningar för pratande och resonerande maskiner var mindre vanligt.

Utanför det fiktiva tycks vi dock inte kunna beordra humanoid. Undantaget existerande är vanan åtminstone existerande att referera till ex. bilar med personligt namn. Här särskiljer vi oss dock från ex. väderfenomenen i att dessa redan är verktyg vi kan beordra runt. För mig som kund till en nätbokhandel gäller ju dessutom att jag helst vill se just att det är ett perfekt fungerande verktyg. Vill jag socialisera med personalen besöker jag istället en fysisk bokhandel alt. för affärsrelationer försöker boka ett möte med dem.

Därmed gäller nu att vi kan beordra en grupp av människor att göra eller inte göra saker men där det är möjligt i språk att de uttrycks endast med sin konvergerade symbolmening ex. Amazon.

En perfekt skillnad för detta väsentlig ser jag därför inte. I den mån intressant för textanalys tycks det väsentliga ligga analys ej särskilt beroende som det uttryckta avståndet till ev. personer genomförande saker. Ju mindre de märks relativt den konvergerade symbolen ju mer verktygsbetonat är dom.

Den skillnad vi istället får i praktiskt språk är att när jag beställer en bok är fokus på det viktigare just att jag får en bok. Den läggs därför naturligt närmare verb:et medan vad jag beordrade att leverera en bok i den mån det alls är viktigt läggs längre ifrån verbet.

Vi kan se verb:ets betydelse för att beställa en bok som att konvergera till boken som resultat där denna konvergens kan sättas in i en dimensionspåverkande rymd med ex. from. Bokbeställning sker rummet Amazon där vad vi vet kan aktiveras för att påverka. Jag kan p.s.s. beställa boken i Sverige, ovan mark, under gårdagen m.m. som positionerar beställningen i ett rum som inte nödvändigtvis behöver vara spatiellt.

Ännu är emellertid gränsdragningen inte perfekt utan styrs fortfarande av de två poolerna. I sammanhang där människor vi direkt ser beter sig som vi kan förvänta verktygsmässigt är det fullt naturligt att beordra en bok (för den mindre van vid det känns troligt beordra fram en bok mer naturligt: delvis en fråga om energieffektivitet i språket där vi "komprimerar" det vanligare). Det är därför inte positioneringen i sig utan hur vi tolkar och heller inte hur vi tolkar och förstår argumentet utan snarare hur perspektivet från den som genomförde eller uttalade händelsen betraktade argumentet (uttalat i text eller inte) som genomförde vår önskan.