Förutom snart nog klassiska beviset för Monte Hall problemets tilltalande förklaring av vår verklighet - kanske längre ifrån vad vi spontant gärna vill se också är en del av det mänskliga - med dess utgångspunkt statistiken och sannolikhetsläran roade jag mig med ett mer "abstrakt" än strikt eller noga i härledningar m.m. från informationsteorin (finns från 2010 eller 2011 tror jag):
En tredje väg att förklara närmare intition i en tänkt mång-dimensionell värld är att vi behöver definiera dom dimensioner vi utgår från både för att göra vägen verklig för oss och "världen" (d.v.s. vi definierar verkande dimensioner som vad därmed definierande vägen). P.s.s. innan en population, subkultur, företag eller vad som helst väljer att gå vägen och faktiskt konkret lyckas med den finns den sällan för oss.
Väljer vi nu att definiera om världens dimensioner till att inkludera möjligheten kan vi visst se det tidigt. Mer än så kan vi kanske ibland göra väg farbar för dem. I en större värld vad som inte behöver vara mer än att vi ser vägen och går den liksom många andra.
Har dörr två brunnit upp är det bästa om vi redan tagit oss en titt på den tredje dörren. Och vem vet? Kanske är den vägen bättre än den väg vi redan nästan börjat vandra ned för? Byter vi dörr är det förändring och i människans värld med så kraftfullt fungerande modeller baserade på markov-antaganden vad vi i flock och person tenderar att skatta från världen där vi står. Så om vi rör oss i den mångdimensionella världen av flockar av människor varför skulle vi inte byta? Mer en språklig-visualitet än ett bevis eller ens matematiskt argument men inte utan värde att reflektera över.
Praktiskt konkret verkligt många gånger oftare innebär att vi definierar om världen att vi ser vad vi innan inte såg d.v.s. vi stirrar oss inte blind på den värld som dog.
Jämför gärna med hur många (relativt vad man tycker är vettigt för mentalt sunda personer i övrigt) i Sverige definierat en flock-tillhörighet och fört emotionell kraft och pay-load från det så brett att vi fortfarande tills för ett fåtal år sedan av och till kunde se ganska seriösa försvar av den Nordkoreanska diktaturen.
Med mindre än de får någon form av ekonomiskt ersättning därifrån vilket verkligen är att betvivla är det svårt att se vilken värde det ger personen och om man vågar ifrågasätta det inlärda vad de heller inte han se att utgångspunkten ger någon annan. Möjligen rent av lite skada för ganska många om än försvinnande liten jämfört med det mer konkreta där som att kommentera ut tusentals till att dö i lerjorden krävande med mankraft för att förstöra jorden ytterligare eller värre.
Det finns en kognitiv kostnad att förändra vårt perspektiv. Att flytta kostnad för att ta in den information som ger oss indikationer och hellre läsa och tycka vad vi har lust tills där indikerat är en delvis funktionell väg. I den organiserade gruppen föreligger givetvis sedan av och till en pedagogisk utmaning. I ett demokratiskt system är det senare vad vi inte ska stressa upp oss över som problem. Den större gruppen tenderar om än benägen att hålla kvar perspektiv till att komma mer rätt än det mesta i övrigt om man ger det lite tid (jämför t.ex. 1900-talets utveckling i Europa och Nordamerika med övriga världen).
I kroppen kan det ofta växla approximativt binärt eller vad vi upplever som det (emergence). En upparbetad potential som orkar till att växla fler och fler mer märkbart i kollektivt språk och därigenom om vi så vill utlösande förändringen i övrigt. Att se andra göra eller tycka är väldigt starkt när det är nytt, i relativ ögonblicket innan diskret steg för steg växande, och intensivt är potent.
Ett cyniskt kanske lite pessmimistiskt sätt att uttrycka det på är att vi står där vi faller: . Tills vi går därifrån eller står kvar.
