Det bör ha varit 2009 och 2010 riskerna relaterade den amerikanska inlåningen bl.a. från Asien diskuterades mer med viss adderad ambition än idag när det är en fråga mer standard-diskuterad rent allmänt. I samband med det gjorde jag åtminstone vid några tillfällen samma relativa perspektiv bakåt några år mellan världen där den enda vägen framåt mot stabilitet är att lita till att öppen kultur och öppen handel ej motverkar utveckling till demokrati (i kontrast givetvis inte minst Sovjetunionen med dess på alla sätt ytterst kontrollerade handel oavsett från perspektivet Europa, USA, Sovjetunionen eller Sovjetunionens handelspartner i det kommunistiska blocket). Av och till kan jag upplevt att öppenheten mot Kina kanske var fel men jag lutar nog svagt åt att det var korrekt. Revolutionsledare från dom tidiga årens strid levde väldigt länge och diktaturer faller svårligen så länge sådana personer finns i livet (därför är indikation om förändring i Kuba mycket större nu när Fidel närmar sig slutet på livet eftersom hans bror är mycket mindre av en revolutionens hjälte) och en större verklighet i Kina av ingen relativ skillnad i värde i vardagen som konsekvens av det ekonomiska systemet fanns (d.v.s. stora delar av landsbyggden med redan innan revolutionen svag verklighet eller relativt tidigt efter revolutionen körd i botten).
En möjlighet diskuterad 2009 / 2010 relaterat den situation USA nu hamnat i där man kontinuerligt har köpt och har en upparbetad artificiell efterfrågan på skuldebrev potentiellt påverkande andra aktörer om man mot förmodan slutar att försvara sina åttaganden är att differentiera aktörerna man är skyldig pengar: handlar det om lån från eller nära associerat aktörer som saknar fria val omvandlas dessa lån avseende villkor till att löpa upparbetande på "default" ränta att börja betala när man haft fria val m.m. rimliga villkor. Givetvis också vad man vid intresse kan ta upp till diskussion med resp. aktör för att försöka avtala en praktisk funktionell väg.
Jag har idag ej någon upparbetad bild för att kunna avgöra om något väsentligt mot scenariet motsvarande kan ha tillkommit som gör det riskabelt. En grupp av sådana problem är givetvis i vilken mån den kraft i världsekonomin som nu börjat vakna (se ex. den inhemska konsumtionen med fler konsumenter avspeglad i "vardags-kinesens" - utan rikedom eller tillhörande de högre grupperna i intäkter som normaliserat den lokala geografi man tillhör d.v.s. i många industraliserade kustområden har också de nedre inkomstgrupperna en tämligen hög inkomst jämfört med hela Kinas genomsnitt - "lyx-konsumtion" i form resor under semestern: Turism fortsätter förstärka Kinas ekonomi genom ökad konsumtion). Det är mycket möjligt att det påverkas föga men det är också möjligt att det störs. Vidare skulle relaterat en annan riskfaktor mycket mer av seriöst långsiktigt management av inlåningen krävas för att möjligheten att låna i sig inte ska störas. Rörande både dessa riskgrupper vi ej här seriöst bedömt känns det som direkt fel år att ge sig på att försöka bedöma dem.
Omvänt är jag emellertid inte heller i någon utsträckning inte redan realiserat redan sista åren oroat över risk-inverkan avseende demokrati rörande lånen som sådana. Och om något håller jag det inte för otroligt att möjligheten i sig nu uttryckt som en konkret möjligheten ganska snart - om nu gränsen för inlåning, relaterade budget-frågor, funktionell möjlighet att fatta beslut o.s.v. i USA's övergripande statliga samarbete behöver lite mer tid att komma till beslut - att inte betala någon av dem ett tag kanske erbjuda sund normalisering av alla faktorer relaterat detta runt om dem.
Jag kan heller inte annat än betvivla nytta av default lika mycket - om inte mer för det senare - hur enormt överdrivna riskerna är för världsekonomin. Mer långsiktigt är jag förövrigt inte övertygad om att upplevda risker associerade lån till och från statliga aktörer i allmänhet värderas korrekt trots regelbundet återkommande väsentliga problem. Men mycket möjligt får vi se som det hela resulterar i en enorm härdsmälta påverkande många år tagande världen ner i depression (som IMF spekulerar om utan att erbjuda rationell motivation för det och ej heller från att vara en aktör vars tidigare prediktioner varit predikterande utan lika ofta som någon annan kommit fel) eller om vi fortsätter uppåt med ungefär samma andra-derivata från några tydligare drivande och i vad som sker där enklare predikterande med stabilitet än vad USA lika lite nu som sista åren varit.
