Det lätt intressanta rörande:
Är parallellt andra egenskaper hos hundar (om än inte så vitt jag vetenskapligt kontrollerat men tror jag tämligen korrekt med starkt bias) är att:
- Våra vanliga bättre brukshundar samarbetar gärna nära föraren i tid och rum.
- "Jakthundar" när vi lämnar fågelhundar och liknande och mer avser ex. älghundar, terriers m.m. är avlade till att samarbeta på stort avstånd i tid och rum där en initial idé ges med stor frihet för hunden att själv lösa detaljerna (d.v.s. mindre hämta, gå vänster och höger exakt och mer jaga rätt på djuret ungefär på vilket sätt som helst nära nog).
Många upplever att brukshundar ylar mer och vill förklara det med att hundar som schäfer är närmare släkt med vargar.
Emellertid är det nog snarast så att de flesta hundar är benägna att yla i viss utsträckning (många oavsett ras tycks dock inte yla alls) men brukshundar (läs gärna schäfer) ylar närmare flock i tid och rum d.v.s. exempelvis när förare ankommande eller avvikande eller när tydligt repeterat associerad flock men boende annan plats en tid återförenas med del-flock hunden varit hos.
Våra utstuderade terriers (och tror jag mycket troligt svenska älghundar givet motsvarande tid och rum funktion men jag har aldrig vad jag minns ens mött en sådan) ylar emellertid istället när typisk förare och övrig flock är borta d.v.s. ej ankommande eller avvikande. Istället hälsar de på andra sätt men tenderar hellre att utelämna ylandet.
Vargarna kan göra både dock. Både yla tillsammans resp. rikta in sig på varandra på väg för att återförena en liten flock.
Själva studien har jag inte läst. I nyheten att en föreställning varit att ylandet uttrycker emotionell stress i negativ mening hos varg (snarare än hos hund där det nog av och till kan komma med separations-problem, tunga sönder mattor m.fl "separations-problem") är nog mest strunt:
"A new study conducted by international researchers suggests that wolf howling is more a signifier of high level emotional bonds between wolves than of emotional stress, as many researchers previously believed."
Indikerat motsvarar väl ungefär vad vi hade indikerat i hundböckerna på F21 kommer jag ihåg och ungefär uttryckt rörande orsakerna till tillsammans med instruktioner att skrika till dom att vara tysta när bevakningshundarna ibland ylande (och det var i nos-riktning nog mer tydligt att de ylade efter flocken de samarbetade med snarare än övriga hundar viss distans alltid var fallet för).
Och till det lagd reflektionen om brukshunden vs terriern. Även om god nog mängd saknas för den är jag tämligen säker på att jag har rätt. Prefernserna är antagligen just motsvarande egenskaper hos varg man avlat förstärkt hos resp. större grupp när det kommer till socialt samarbete.
Förövrigt finns det minst en tredje-grupp men jag är lite mer osäker på den. Mastiffer och andra mer avkopplat och lugna vakthundar mindre benägna att överreagera men tydliga i att kunna bevaka självständigt med stor tilltro till sig själva utan att behöva över-uttrycka intensitet så upphetsat som t.ex. schäfrar är samtidigt spatiellt mindre spontant rörliga för att istället hålla sig på tomten eller ungefär där ex. "får-flocken" håller till. De ylar till-varandra förskjutna i avstånd men egentligen med samma uppgift uttryckt på samma sätt tolkande - om vi köper värderings-metodken i det mer konkreta - för att uttrycka gemensam nöjdhet över att allt är lugnt. Jag har dock vilket begränsar quality assurance ordentligt sett bättre hur mastiffer tagande ett par handhundar samarbetar med samma bevakningscentralitet.
Bedömt närmast från anglo-saxernas "invasioner" / "folkförflyttningar" ändå borta i England snarare än deras asiatiska motsvarigheter i Nepal - Tibet med omgivning eller för den delen dom italienska fårhundarna på vägen därifrån till UK gäller att de uttrycker både mycket av egenskaperna hos terrier såväl som brukshunden. Samarbetade närmare än terriern men mycket självständigt "jagande" framför krigare till häst eller framför sköldmurarna för att bryta motståndaren.
Men det var väldigt länge sedan långt innan de sävligare mastifferna skogsvaktarna hade för att kasta ner tjuvskyttar. Och oavsett vad ofta uttryckt tror jag att den korrekta tolkningen i faktisk "pay-load" också rörande raser som i modern tid avlats för konflikt adderande bl.a. mastiff praktiskt huvudsakligen konvergerat till den faktor ofta över-bjudande den realiserade konflikten oavsett som latent hot eller skrämma slag på någon göra lite okynnes kanske inte överdrivet seriösa angrepp om människa säger ifrån så som pit-bullterriers med diverse varianter: Mycket muskel, en hel del energi men egentligen inte mer konflikt-avlade än jag tror var väsentligt mer över-uttryckt när mastiffen väl-nådde ändå fram till England. Jämför gärna med de få landsbyggds-mastiffer med mindre avstånd till riktiga rovdjur och fiender man kan hitta på vägen från Asien till Kina likt den tibetanska mastiffen som ofta (och tror jag med föga underbyggda fakta ses som den äldsta men troligt en av de äldsta: lugn och samarbetande med förare avslappnat med en gigantisk krigare med mer seriös medfödd förmåga att ta kroppen nära nog för att fälla en häst med krigare: en sådan seriöst kastande sig hanterar man inte lika lätt - inte lätt alls faktiskt och jag har sett de för sådana angrepp sämre schäfrarna hängande stående bort-tryckta från personer vilket är en mils-vid skillnad men jobbigt nog att ha armstryka för - som en pit-bullterrier förslöad av att hänga vid parkbänkarna hela dagarna).
D.v.s. pit är i mycket avlat för att se imponerad ut. Det fanns nog mer reellt i dem längre bak men idag tycks de väldigt vanliga preferenser vara att se breda ut också om det kommer för mycket för att bra klara ett gott hopp och fäll. Mycket efectos espiales - specialeffekt - i dem.
