Vi fortsätter och avslutar Hur vi värderar information: [Direkt perception, Resonera, Kollektivt språk] och [Representativ makt, Tid] genom att kort diskutera värde / belöning som funktion av tid d.v.s. det område dit vi räkna reward discounting oavsett om det handlar om apor som får små jos-belöningar om de väljer rätt eller när samma princip i ekonometri har försökts ett antal gånger att tas generellt för människan i grupp (i PNAS nyligen publicerade Behavioral economics: Reunifying psychology and economics ger en kortfattad introduktion tillsammans med besläktade områden utan särskilda krav på kunskap matematik, ekonomi eller neuropsykologi).
Min praktiska erfarenhet av att ha försökt ta reward discounting som princip praktiskt som del av en väsentligt större arkitektur av förändringsprinciper för prediktion är minst sagt omfattande. Nyligen efter att jag först läste Time Discounting for Primary Rewards 2010 (publicerad Journal of Neuroscience, Society for Neuroscience, några år innan jag träffade på den: notera relativt diskussionen som kommer att ev. återvända till skillnaden i tidsperspektiv mellan minuter, dagar och veckor) såg jag att principen oavsett om vi nu skattar med hyperbola eller exponentiella-funktioner beskriver det en aspekt av förändring när vi värderar relativt avstånd.
Problemet är att trots att funktionerna tycks enkla (typiskt är de ju bara funktion av motsvarande tidsperspektiv och det markov-tillstånd vi står på avseende aktivitet för objekt vi önskar och verkligheten just nu i övrigt) är de praktiskt ganska svåra att göra något bra av. Något förvånande (inte helt troligt relaterad att det var tämligen många år sedan jag hade sista matematik-kursen på Tekniskt fysik) fick jag praktiskt lättare bättre resultat genom att istället utgå från en äldre besläktad princip från psykologin:
- Forskning från den fascinerande övergångsperiod när vi tydligt kunde se båda pre-science paradigm psykologi där man reflekterar över sig själv eller enskilda patienter (ex. Freud) men även forskning med kontrollerade metoder närmare dagens statistiskt stabilare forskningsmetodik (ex. Thurtone).
- Dessutom har vi psykologisk forskning där vi kan se både sidorna samtidigt ex. reflekterande sig själv där man samtidigt söker uttrycka det i matematikens konkretisering.
- Att det ej är vanligt förstår vi från hur avskräckande misslyckat det normalt nästan alltid bör bli eftersom verifiering direkt på andra personer blir enkelt vilket demonstrerar pre-science-metodikens enorma svårighet att leverera faktiskt värde trots att dess "slutsatser" ofta låter väldigt rimliga.
För Hermann Ebbinghaus's studie av sitt eget minne har vi just båda sidorna. Att resultaten kommer från en person gör det oerhört begränsat samtidigt som försöket att uttrycka matematiska regler gav många efterföljande ett idésystem som i varianter visat sig väldigt meningsfullt och fungerande. Vi kan nog tänka oss att också reward discounting hör till Hermann's kulturella arv via några mellan-steg.
Att se problemet i perspektiv från Hermann's enklare värld gjorde det lättare att lämna att fasta för hårt i att söka återanvända ytan i relationer där inget föreslagit gör annat än att approximativt skatta kurvans typiska siluett.
Området görs också mer utmanande än endast som påverkat praktiskt av vad vi har som faktorer i vad vi kan mäta i kollektivt språk genom att vi i det kortare tidsperspektivet vilket ju större delen av nyheter vi samplar en dag är relaterat bär förändringsvektorer som sämre fångas i reward discounting där reward discounting faktiskt ligger för populationen människor bättre fungerande på det längre tidsperspektivet trots att reward discounting som mekanism för en apa eller människa tenderar att fel-produktera reward allt mer ju större tidsperspektivet är (ett funktionellt samband med fenomenet där vi kan övervärdera svårigheter i utmaningar relativt värde ska absolut mediteras: Detroit-sjukan i nya branscher: Amerikansk defaitism kräver ansvar av medborgare såväl som politiker).
Kortsiktigt betraktande enskilda dagar och deras relativa förändring är det snarast mer funktionellt att hellre se intensiteten relativt tidsperspektivet vilket jag löste genom att mer grundläggande under se kunskapen i sig skapad i flera tidsperspektiv (etablerad kunskap som uttryckt i Blue light, nyheternas tidspespektiv i mitten och vardagens snabba yttranden som vi kan skatta t.ex. från Twitter rörande dess förändring om än ej i absoluta nivåer).
D.v.s. för att kunna tillämpa principer närmare reward discouting är det nödvändigt att se mätvärdet vi skattar just nu från kollektivt språk som data stört av det snabba tidsperspektivet just nu där vi först behöver ställa dagens samplade data mot gårdagens och gårdagens mot dagen innan o.s.v. (differential ekvationer om vi vill skatta funktioner mer än mäta och prediktera). Hur kraftfullt eller deprimerat uttröttat vi uttrycker en händelse i språk (jämför gärna den aktuella nyhetshändelsen Revolution i Syrien som nu pågått länge där vi nu kan se att vi just fått det fenomen jag varnade för 2010: ständiga uppgifter dödsfall har skapat inflation och nivåerna upprör mindre per död än tidigt d.v.s. samma varning jag givit flera gånger och ger igen till de bland Tibets munkar som funderar på att tända eld på sig: effekten det har är nu som jag varnat för drabbad av abnorm hög inflation och har ytterst liten effekt på hur uppgifter om nya fall påverkar mottagaren - om sådant, och jag betvivlar att det som företeelse är värd kostnaden, alls ska göras görs det med kraftig intensitet i en tidsrymd där man har ett antal andra aktiviteter att introducera samlat för att nå förändring d.v.s. när vi gör allt vi kan för att kalla ut folk övergripande i Kina för att störta diktaturen: och hör mig innan diktaturen har fallit kommer Tibet aldrig uppnå något).
Metod för hantering kortsiktig tid har jag haft värde att ta inspiration från Webers banbrytande arbete inom perception för. Vidare kom jag direkt väldigt rätt genom att utgå från hur artikelbeställningen såg ut när jag under ett antal år levererade till IDG. Dessa var ju strukturerade i artikelkomponenter ex. titel, ingress, tre kommenter, bild med bildtext, faktaruta, brötext, knorr, faktaruta: intervju o.s.v. med antal tecken för resp. Vi har ju nämligen i tiden just nu ett samspel mellan etablerad inlärdning av de mer varaktiga egenskaperna hos aktuella symboler d.v.s. dess inlärda reward-associationen och hur symbolen uttrycks just nu relativt dagen innan och närstående (var intensiteten hög igår krävs att den är extra-hög som exponentiell funktion av det idag för att bibehålla samma grad av uppmärksamhet).
Att ifrågasätta och förändra etablerad inlärning för förändring är per individ kostsamt. Konkret är indikerat från forskning (men för vilket vi inte alls har en särskilt fullständig bild) att i det längsta perspektivet hanteras det både av att uttryck samband mellan neuroner avlägsnat genom att "äta upp dem" (motsvarande pruning i graf-teori) resp. etablera nya kopplingar mellan neuroner och neuron-grupper väldigt flexibelt där genetiska och andra egenheter i hur stor andel resp. metod påverkar kan variera en hel del. Stor andel det senare kan vara associerat med mer kreativ fri association runt ett ämne medan mer av det första ger ökad exakthet d.v.s. att investera kostnad komplexitet i neuronnätet genom att antingen:
- Koppla neuroner tidigt i en konvergens väg till fler vägval.
- Uttrycka ökad exakthet för konvergens vägarna rörande fler längre sådana med istället färre vägval tidigt.
D.v.s. i algoritm-världens markov-modeller vad som ex. motsvarar om vi arbetar med en två-gram-modell där vi skattar sannolikheter från i till i+1 för tusen alternativ eller om vi stället väljer en tre-gram-modell med färre sannolikheter sparade för resp. övergång.
När vi motsvarande som i Hur vi värderar information: [Direkt perception, Resonera, Kollektivt språk] och [Representativ makt, Tid] vill koppla detta till grammatisk funktion i lokalt kontext och se likhet meller övergripande en individ i dom biologiska neuronnäten resp. skattning för en population är denna:
- Väljer vi att se lokkal menings-grammatik som rekursiva "Chumsky-parse-träd" är ju dessa just tillstånds-övergångar mellan t.ex. NP- och VP- fras.
- Genom att sammanfatta ner faktiska ord ex. till NP-fras har vi kastat bort enorma mängder information.
- För att istället söka det för mer minsta gemensamma troligare i övergång.
- D.v.s. vi har etablerat en markov-modell.
- Men där markov-modellen ej gör några särskilda från lingvistiken idé-bidrag till hur vi tränar modellen.
- Modell-träning är ju istället vad människor gjort genom att beskriva och förklara grammatiska "regler".
- Där dessa regler är långsiktigt stabila inlärda relationer mellan neuroner.
- Och i balansering mellan kreativ-bredd eller exakthet-framåt:
- Desto mer information vi tar hänsyn till i varje övergång när det rekursiva parse-trädet vandras.
- Ju större komplexitet måste vi investera i att bibehålla tillstånd bakåt som påverkande just nu för att detta ska vara meningsfullt att göra.
- Och ju större sådan komplexitet vi investerar desto mindre associativ friare påverkan har vi aktivitets-utrymme för i arbetsminne från kontinuerligt fortlöpande kontext.
Jämför gärna avvägning kreativ-bredd och exakthet-framåt med ADHD och dyslexi. En förklaring (ej alla former) vi kan se av dyslexi är att vu har problematisk låg exakthet-framåt där övergripande upparbetat kontext hela tiden distraherar. Möjligen om den förklaringsmodellen håller för flera former (vilket jag inte betvivlar men har ju viss personlig valence preferens från att skapat modellen samt använt den framgångsrikt i prediktion populationen me aldrig test-körd på enskilda individer för tillämpning dyslexi) kan vi tänka oss att det av samma bakomliggande orsaker eller som direkt konsekvens också förklarar de mönster för ögonrörelser man har dokumenterat d.v.s. att de något i feedback påverkas av de distraherande impulser från upparbetat kontext som kommer och approximerar i förändring hur vi samlat ligger tidsmässigt relativt vad vi läser.
Konceptet tycks faktiskt gå att tillämpa för att lära sig nya språk vilket jag alltid funnit väldigt utmanande. Genom att istället för som det vanligen görs just i inlärning fodrande väldigt starkt kontext i exakt-framåt för att lära och förstå samband mellan enskilda ord kan vi lära oss språket och området genom att reducera hur det stör och skapa positiv inlärnings-feedback från övergripande discourse-kontext.
Ett sätt att göra det på är att presentera det nya språket praktiskt via do-koncept ex. motsvarande nyhetsrubriker och enskilda fraser medan övrigt presenteras inte nödvändigtvis perfekt översatt svenska. D.v.s. som en del av er minns lärde jag mig japanska när jag nyhetssamplade Japan med en metod som fodrade göga andelar manuella insatser tidigt i modell-arbetet. Detta involverade att jag läste press-meddelanden, nyheter m.m. lokalt hos en mängd entiteter i Japan för att välja ut bra punkter att fortlöpande sampla en mer komprimerad mindre mängd av än som för engelskan större delen av alla engelskspråkiga tryckta tidningar. Praktiskt gjorde jag det med Translate.google.com och lärde mig märkbart redan efter någon vecka mycket av de japanska tecknen som oftare kvarstod för just komponenter med do-symboler vilka dessutom vanligare för dom tidiga nyhetskällorna uttrycktes med dom japanska tecknen istället för deras istället motsvarighet till våra bokstäver som används mer i brödtextens describe.
När projektet avslutades glömde jag tämligen snabbt det mesta. Men det återanvänder snabbt när man börjar samma sak igen. Jag tror att går man från denna metod där man orkar vidare att börja läsa i describe etableras en stabilare inlärning där man naturligt uppfattar fortlöpande att man behärskar språket d.v.s. som "andra steg" gå till vad som för icke-dyslexier tycks vara det första steget.
Do-symbolerna är ju också just vår etablerade långsiktiga inlärning. Vad som ej allokerar och kräver lika mycket av konkurrent hantering i arbetsminne. D.v.s. vi kan se det funktionella i metoden att denna stabilitet gör det enklare att hantera symbolerna i arbetsminne relativt upparbetat kontext genom att de är starkare uttryckta från den etablerade inlärningen. ADHD och/istället uttryckt för tids-förändrings-dimensionerna kan vi om nu just detta också vore de aktuella dimensionerna för dyslexi (jag tror det är olika dimensioner men att båda typerna av större bredd istället för djup kan komma oftare tillsammans beroende av arbetsanslag delade mellan preferenserna) att kontext upparbetat distraherar från meningen vi läser just nu. Se Bart Simpson som ex. när han fått en forskningsmedicin mot ADHD utskriven:
- När hästen utanför fönstret dyker upp sitter Bart kvar i skolbänken.
- Exakthet att fortlöpande framåt fortsätta det som pågår utan att flytta uppmärksamhet hästen värderas mer.
- Hästens etablerade spännings- och intresse-värde för barn inlärt som do-symboler i långsiktig inlärning gör att vi utan impulskontroll kan investera tid på den trots irrelevant just nu.
- Ökat prioritet djup gör att vi lättare kan skatta värdet av vad vi gör just nu framåt i tiden.
- Vår prediktion i reward discounting etableras från ett praktiskt i uttryckt intensitet kortare avstånd som funktion av tid.
Även om ADHD som givet just av ökad prioritet distraherande symbol med högre i inlärning etablerad belöning (eller alt. bara nytt som ju alltid som diskuterat ex. i Detroit-sjukan i nya branscher: Amerikansk defaitism kräver ansvar av medborgare såväl som politiker värderas men vägs praktiskt mot allmänt uppfattad risknivå där kravet på konkretisering är låg därför att området är nytt och mer handlar om allmänna känslor - i modell paradigm scouting) bör öka risken för missbruk (värdering belöning stark-öl på pub relativt behovet att vara utvilad under söndagen för att besöka kyrkan och insupa religionen och kulturens flera tusen år långa tidsperspektiv) är missbruks-personligheten vad jag tror är väsen skild även om den kan komma tillsammans. Missbrukspersonligheten är vidare vad som först etableras med missbruk och är som genetiskt preferens det samma vi i andra sammanhang uttrycker som vinnar-personlighet. Ett ex. från värnplikten och F21:s tjänstehundar illustrerar:
- Den bästa tjänstehunden har enorm motivation att vinna.
- Vad den vill vinna är bitstocken som är belöning för att ha följt spåret.
- Hungern är hög.
- Och de kan bli närmast abstinenta efter att jag när de ser tecken på att det kommer ske under dagen.
- Och deprimerat förslöade när de inte drogats med spårande regelbundet på ett tag.
- De är belöningssökande aktivt utåt istället för att tycka att det är trevligast att stanna hemma i buren och pyssla med halmen eller träspånet.
Men prediktion reward discounting framåt är samtidigt hög. De minns och uttrycker framgången under längre tid om de är etablerat bland de bästa spårhundarna. Den hunger på distraktion och med reducerad reward-discounting skattad efter vinstens belöning, och samtidigt också med större abstinent iver att börja spåra innan och större depression under ex. jul-ledigheternas beredskap med endast två värnpliktiga att promenera alla hundar begränsat istället för normalt en förare fortlöpande.
Om vinnar-personlighet / missbruks-personlighet kommer samtidighet med ADHD innebär det kortare tidsperspektiv framåt med istället kraftigt utökad prediktion av hur belöning kommer se ut relativt hur länge denna belöning får verka innan hungern återvänder. Vi förstår från det att hur vi behöver se på tid också är mångdimensionellt. Den mångdimensionella tiden har jag dock ännu - tack och lov därför att här har vi redan sedan länge passerade gränsen för när matematiken börjar bli direkt torterande komplex för en hederlig man som jag - lyckats undvika genom att hellre frysa perspektiv och dublicera beräkningsresultat från mätvärden längs olika vägar (vilket konkret kommer med kostnaden att vi på samma dator ej kan ta hänsyn till data från en lika lång tidsperiod bakåt ex. en månads engelskspråkiga nyheter publicerade på webben istället för sex månader om vi som aktuellt när distinktionen gjordes endast har ett arbetsminne: d.v.s. beräknar symbolernas långsiktiga do-värde färskt utan hänsyn historik, medan skillnaden annars ligger ungefär en faktor två).
Att skatta och prediktera involverar därför det korta tidsperspektivet för att klara att se det långa framåt i tiden. Men för att kunna uttrycka och förstå det kortare tidsperspektivet i vad intensiteten den ena och nästa dag egentligen är behöver vi resp. involverad symbols långsiktiga redan etablerad inlärning. Är symbolerna naturligt alltid volativa och med väldigt låg realiserad faktiska reward uttryck över tiden betyder det mindre. D.v.s. vi har ekvationssystem av differential ekvationer och differential ekvationer som tar dessa ekvationssystem som parametrar in (därav av att jämförde min realiserade modell för analys av engelska nyheter samlat för hela populationen människor med en tesseract: mång-dimensionella kuber som i sin tur ansluts med varandra mångdimensionellt).
