Inte att glömma skillnaden mellan mark och luft. För en entitet som ju varit på linjen internt och mot omvärlden under så många kan det rent av vara mer känsligt än man kanske tror. Mer än att bara riskera den ständiga upprepning av alltid misslyckade insatser i bistånd och väpnade operationer betraktat i allt förutom kortsiktiga vinster (utanför det ekonomiska) med föga bestående värde relativt kostnaden samtidigt som andra regioner an klara sig bättre i varaktig stabilitet. Kan det orsaka störningar resulterande i uttryck av intensitet därför att du är i flockens revir på markens konkreta värde. Kortfattat diskuterat i Libyen och Kina - Några tankar (2011-04-22) men mer komplett diskuterat innan över ett antal inlägg från början 2011 ungefär. En bit citerad direkt:
"Jag har flera gånger också argumenterat för att Västerlandet inte ska gå in på marken. Jag håller fast vid den synen. Att gå in i ett land påverkar befolkningen. Att inte göra det kanske kostar människoliv där men samtidigt måste vi också se att invasion inte är någon kostnadsfri väg heller även när vi lämnar den ekonomiska frågan. För att nå mötet mellan Västerlandet och Österlandet på det sätt jag ser är möjligt - och det är det största värdet gigantiskt i möjlighet överstigande allt annat - krävs flexibilitet att uttrycka, förstå, resonera och lösa problem. Invaderar vi kastrerar vi bort det under överskådlig framtid. Inte säkert. Men det är en risk. Säg att risken om vi utgår från att förutsättning för att försöka undvika det finns (vilket jag inte tror är fallet jfr invasionen av Tyskland där den kulturella distansen trots kriget som upplevd mer än konkret var mycket mindre från båda sidor).
Vi vill inte invadera. Men ingenting magiskt runt folk på marken i sig finns. Det är invasionen där vi tar makten om än bara periodvis som är problemet. Det abstrakta värdet. Värdet här motsvarar personers förmåga att omvandla mellan information och energi. Främmande trupp tar bort den möjligheten. De styr kontrollerade områden. Effekten kommer sitta i länge tror jag. Vi vill inte gå den vägen utan vi vill ha den goda möjligheten.
Vad vi ex. såg när Senator McCain besöker Libyen är excellent. Att Utrikesminister Clinton träffat dem är perfekt. Men jag vill se många fler göra samma sak från alla länder. Mer eller mindre skytteltrafik. De ska känna att det inte är Väst som löser ett problem de representerar och att deras ledare är högt värderade mycket mer än andra. Det är absolut inte för mycket att bjuda in en av dem till Vita huset (men det är givetvis inte troligt av inrikespolitiska skäl och en mer praktisk väg som adderar stort nog värde är ännu fler möten mellan personer i kongressen gärna med den tyngd vi redan sett)."
I Libyen går man bäst med största försiktighet på marken åren som kommer. Det finns skönhet i Libyen som liksom allt stress-skadat reagerar antingen med abnorm intensitet eller apati där det första här där FN, Sida m.m. inte stympat landet till det apatiska i klumpig ständigt bistånd. Luft - Inte mark.
