Kanske kan en betydande andel av alla problem våra tidningar berättar att de har relateras till att många av deras skribenter inte är vad läsarna upplever samhällsviktiga? Ska vi nu betala för att läsa en tidning vill vi givetvis mer än att få nöje själva känna att vi bidrar till något viktigt spridande kunskap bland ungdomar, äldre m.fl. med ett tydligare behöv att lära resp. uppdateras. Sajter som Wikipedia, Plos.org och arxiv.org (sorted expert training ovanpå Citeseerx hellre än sökfunktionen eller mänskligt arkiv - trots det vad som drar horder av läsare från DN, BBC m.m.) tar allt fler läsare och en till recension eller funderande om könsroller, ideologier, tv eller konst lär inte lösa det.
Mer än att som allt vanligare krympa populationen kulturskribenter (vi som ett första ex. utgår från: men mycket mer onyttigt finns givetvis) finns verktyg som utvecklar stocken. Det kritiska är att varken se dem som offer eller vilka som själva kan klara att lösa problemen. Vi behöver som samhälle förädla dem till nyttiga verktyg som ger oss ett verkligt värde mer än att vi mest för vi tycker synd om dem efter att ha läst deras senaste otäcka rapporter från en biotyp i utrotning kanske lössas ha läst tidningen men helst ännu mer slipper.
Ett perspektiv och en kunskapsmängd ofta grundlagd ("har fastnat" men ska gå att skaka loss) smalare idéer om nöje, kultur, familjeproblem av de enklare slagen med föga samhällskostnad, semester o.s.v. med föga egentligt samhällsvärde - i bästa fall onyttigt nöje - gör att vi måste förstå att det lika mycket ligger på vårt ansvar att anpassa vårt språk mot dessa som för dem att lära nya ord och begrepp.
För att förklara lätt-tillgängligt (och därmed mer energieffektivt och troligare med större spridningseffekt d.v.s. samhällsvärde) illustrerar (bra ord både vad samhällsnyttiga i industri och forskning resp. kulturarbetare och kulturskribenter upplever sig förstå) med ett exempel:
Texten märker vi har verkstyngd och kunskapskrav vida högre än recensioner av tv-program, romaner och flick-skvallriga krönikor och familj och kändisar klarar att stimulera skribentens kognition till utveckling och med ökande ålder bibehållen tankeförmåga (hög ålder och "fördummande" artikel skapar nog ibland en ond-cirkel). Men för att liva upp och ge koncept mål-personen kan anknyta till exemplifierar jag med hemvanda begrepp. Först mer eller mindre en artikelplanering några veckor framåt i ex. Dagens Nyheters kulturbilaga (att den är vad jag upplever mer läsvärd och intressant i DN ursäktar inte att den inte bidrar till rikets tillväxt och uppmuntrar till viktiga samhällsbyggande framsteg).
- Exemplen citerade nedan (eller klicka bilden ovan för att förstora...
"Slutligen / kompletterande kan vi också tänka oss att ett mindre antal färdigt givna koncept kan ges anropande som markeras dessa (ev redundant sig själva ibland). Ex. vulgär-kultur, manligt revirtänkande och patrikaliskt kvinnoförtryck, matematik, skog, buskar och natur, färger och konst m.m.
6.4. Ev. i övrigt existerande koncept ej med i 6.3. och ej instansierade låter vi finnas kvar ungefär som spreading activation bryggor / collocation markörer / geografiska formationer o.s.v. Vi tänker oss dessa ansluta till instaniserade koncept, hierarkiska noder resp. varandra med en egen tunnare linje / eller med mer vitt i bakgrund ungefär. Lite som lymfan vs. blodkärlen. Viktigt men inte poesi potential i det."
Notera också hur jag en bit nedanför använder en poesi-referens - rent av uttrycker mig poetiskt. Detta är inte onyttigt eller för eget nöje. Det är viktigt:
- Ett av kultur-skribentens få verkliga expertområden.
- Den kan både uppleva ett erkännande av något de spenderat mycket tid på som intresse och kanske fått artikel-pengar för eller ett bidrag från staten eller fond för att ge ut något om.
- Och kompenserar slutligen för den känsla av otillräcklighet som annars föga konstruktivt kan konvergera till nedstämdhet, uppgivenhet och en känsla av att vara underlägsen i ett upplevt svårt område.
Målet är ju att uppmuntra till att skriva om något nyttigt även om det kommer med en ansträngning där något nytt behöver läras. Vi vill därför inte genom att ej tänkt igenom saker tillräckligt trycka ner kulturskribenten utan uppmuntra denne. Precis som ex. med hundar och barn (eller forskare med diverse symboliska priser) ger det mer att glatt som i ex. uppmuntra istället för att kritisera deras oförmåga. Deras misslyckande är verkligen lika mycket den kollektiva impotens som fått oss att acceptera tidningarnas infertila subkultur.
Musiken saknades i ex. men den kan man mer passande lägga i en ljud-slinga (ex. inspelning eller som i video-klippet vad man presterar själv). Det är säkert inte främmande för kulturskribentens mer "hippi-ostrukturerade" arbetsplats (vinande eller värre ska dock aldrig accepteras) jämfört med hur den kan se ut om några år efter dessa tips och mer spännande vi säkert kommer få se på vägen mot den goda industralisering som kommer ge medias "landsorts-folk" och samer det moderna samhällets alla värden.
