Blev lätt förvirrad när jag flyttade u och o felordning när jag ville hitta Shuozhou på Google.com för att få den indikerad på kartan där jag inte såg den. Först föreslog Google.com suzhou som alternativ men det var någon helt annan ort. Därefter när jag fick den "korrekt" enligt något av antagligen en bunt system för hur orten inte sällan stavas med våra bokstäver föreslog Google:
Jag blev lite förvånad faktiskt. Kanske har vi några - det är ju ett stort land - orter med troligare samma stavning men ev. lite troligare mer avgränsat med de kinesiska tecknen?
Lyfter vi blicken framåt för att sträcka ut en hjälpande hand till framtidens mer intensivt än tänkande snickrande idag på vår framtid med förhoppning om färre irriterande vardagsdefekter eller fel arkitektur i allt från politik till livsmedelsbutiker är ett i mycket påverkande område unicode.
Med all respekt för svenskan med dess å, ä och ö liksom alla kineser, iranier, greker m.m. - unicode-idiotin. Unicode kostar enorma enorma mängder cpu-tid, minne, utvecklingskostnad m.m. bör vi istället alla våga stå upp för ett rationellt alfabet: 7-bitars ASCII. En skapelse från en tid när USA och Europa var rikt och det var naturligt för medarbetarna på dom stora industriföretagen att bränna iväg miljarder på ett ständigt växande antal redundanta standarder till stora andelar berörande hur bokstäver och siffror ska representeras (någonstans efter ASN.1 respektive den förenklade grunkan för webben som blev vanlig kunde det ha räckt där oavsett hur komplext folk tyckte ASN.1 var då är det ingenting med flera - kan det vara hundra - unicode-standarder och unicode-mimicking "standarder" för mer än alla språk en bunt datorkulturer och generationer ( =~ s/[A-Za-z0-9 \t]// ).
Tar vi bort å, ö och ö från bokstäverna och siffrorna vi har i den här bloggpostningen (oräknat titel och bild) är det nära nog alla tecken jag tycker vi behöver. Krävs något extra för särskilda tecken kan folk gott och väl göra en liten bild för sådant. Det är verkligen att jag tvivlar på att de över-komplexa ordbehandlare som inte gör mycket mer än för 15 år sedan är mycket snabbare via gränssnittet att få dit rätt tecken (Google Docs är ju dock i det området mer nöjd med än mycket annat: få-funktioner och litet gränssnitt).
Praktiskt i representationer - om man nu skulle börja kasta bort alla onödiga otäcka nationalistiska språkliga forsar svenskar, ryssar, kineser m.m. spärrande en värld som söker ett enkelt språk med ett fåtal bokstäver från att mötas via enkelt data. För en kollision / tvetydighet när så uppstår får man ju också fråga sig hur troligt det är att den härrör till att du ex. reducerat bort å, ä och ö oavsett hur brutalt och hur troligt det är att det snarast härrör från ett mer svårtolkat kontext. I sådant gäller ju att själva indatat vi reducerar och jämför med en representation nu ju faktiskt bär informationen vilket räcker en bit till. Jämför trivialt egennamn om vi tänker oss att vi också skär bort stora bokstäver alt. små vilka jag nog tillsammans med punkt m.m. också känner är vad vi egentligen inte behöver. Visst att det blir svårläst och irriterande utan små och stora bokstäver men det är bara vanesak. Informationen det bär är försvinnande liten jämfört med hela ord-symbolen resp. lokalt och globalt kontext.
Den trosföreställningen är dock huvudsakligen formad från praktisk programmering och datorns begränsade minne och cpu:er. Rent personligt har jag mycket lättare för att lära mig språk som i den visuella representationer uttrycker högre redundans med större uttryck av absoluta tecken snarare än som ex. svenskan relativa övergångar och relativa skillnader mellan ljud, ord, meningsbyggnad o.s.v. Jag upptäckte det av en slump för några år sedan när jag surfade japanska webben via Google Translate och upptäckte att jag av mig själv lärde mig tecknen (av "kinesisk" typ). Glömmer dem tämligen snabbt igen om jag låter det gå men ingenting i språk är jämförbart med hur lätt dom väcks upp. Andra språk som engelskan, tyskan m.m. jag lärt har jag vänligen haft större problem med. Swahili upplevde jag dock i ljudformen som väldigt naturligt och på sätt jag inte riktigt förstår passande mig bättre och lite jämförbart med de japanska tecknen lättare att lära utan just något märkbart av dyslexin.
Jag tittade en del på hieroglyfer i vintras och under sommaren. Intressant på många sätt men jag upplevde inte samma egenskap med dom som för de japanska tecknen. Jag tror verkligen att det för japanskan är en fråga om visuell redundans i information relativt hur benägen man är att flacka med bilden.
Om vad som gör tecknen i japanskan speciellt har viss funktionell relation till andra språkliga skillnader som har att göra med mängden information relativt t.ex. visuell uppmärksamhet och koncentrationsförmåga som hur vi tolkar ansiktsuttryck - och var i ansiktet vårt fokus konvergerar - med ev. motsvarighet resp. skillnad med hur vi läser relativ resp. absolut information i ex. engelskan resp. de japanska tecknen vore nog att tolka in ganska mycket (jämför ex. Perception of emotion is culture-specific i brist på en intressantare som mer specifikt tittat just visuell uppmärksamhet och ansiktsuttryck jämförande en japansk försöksgrupp med andra).
Tänker man sig lite vågat ändå en förklaring närmare min spekulation här är det kanske mycket naturligt att låta den relativa representationen av språkets ljud behålla användningen av tecken för att ge förstärkt "visuellt-koncentrerad" redundans kanske lite jämförbart med bilder och illustrationer. Ungefär som de japanska skriftskråken har där vi huvudsakligt numera har två system: ett med tecken konceptuellt jämförliga med kinesiska tecken (men också väldigt olika) och sedan ett tecken-system som uttrycker relativa förändringar i ljud ungefär som vårt.
Möjligen är det konceptet inte helt olikt som mellan en i andra sammanhang uppfattad t.ex. mer "kollektivt" synsätt kanske egentligen ingen större skillnad mer relaterat om vi tenderar att vara lite mer visuell gestalt tolkande hellre eller är mer Markov ljudande tolkande från ljudet eller orden innan där ju Markov-kedjor helt säkert lär tendera att kräva en visuell och annan uppmärksamhet just optimerad mot en längre temporal utsträckning med färre synkroniseringar mot globalt kontext per tidsenhet - om det nu verkligen är så att det kommer med och innebär ökad behov av synkronisering globalt är det ju just inte helt olika vad vi i andra sammanhang kanske vill uttrycka som visuell gestalt eller kollektivt tänkande, eller koncentrationssvårigheter i vissa andra situationer.
Mycket i vår kultur och hur vi tolkar och talar märks och bor i språket. Och varför inte? Finns det inte där kan man svårligen mäta det energieffektivt och i dagens globala intensivt kommunicerande värld är tryggt att ofta försumma allt annat: finns det ej uttryckt i en kulturs kollektiva språk är det direkt otroligt att någon viktigt eller oviktigt finns att hitta någon annanstans (undantaget rena flow-processer ex. trafik detekterad via satellit bevakning utan just det kulturella, hur vi tänker och hur vi resonerar med likheter och skillnader mellan folk och språk).
Det är med visst nöje man av och till kan roa sig med att låta flera för många tråkiga ämnen kollidera och ändå känns viss tillfredsställelse av att det faktiskt ändå som konsekvens av några ämnen som råkade komma med lär bli läst av några stycken i alla fall.
hans husman
