Tråkigt nog blev den möjligheten oprövad under den första debatten därför att President Obama valde en mycket försiktig debatt-stil.
Vanliga åsikter efter första debatten var att strategin hade missgynnat presidenten och särskilt nu i sista debatten tog han fram det mesta av den aggressivare debatt-stil vi såväl känner igen.
Romney skötte sig bra i debatten. Han kändes kompetent och indikerade det viktiga i frågorna samtidigt som han:
- Inte lade sig för långt ifrån presidenten.
- Vilket ger distans för presidentens mer "aggressiva" angrepp där dessa i större utsträckning visar något av Obama än om målet.
- Medan Obama argumenterade aggressivt klarade Romney att "uttrycka" Olof Johansson naturen men i en för USA bättre anpassad version och utan att verka svag eller inkompetent.
- Mycket av det låg i kroppsspråk där Romney också gynnades just avseende detta av relativ-längd jämfört med presidenten. Hade debatten varit stående bedömer jag det som svårare att vända högre längd hos motståndaren till fördel.
Det enda Obama behövde klara av i den här debatten var att få ett möjligt signfikant problem indikerat vilket är en fråga som för denna normalt bör vara given redan innan rörande ev. problemområden d.v.s. vad okänt gäller endast att Romney inte går från debatten med en väsentlig fördel han saknade innan.
Obama klarade inte detta. Debatten bör bedömer jag tydligt gynna Romney. Han har haft problem med att han för viktiga flyttbara väljare inte lätt blivit omtyckt. Obama tror jag har ändrat det. Han har gjort Romney mänsklig för stora grupper av amerikaner och praktiskt skillnad är att nu kan Romney vinna valet och de verktyg Obama är mest stark i med tydliga angrepp är nu inte alls lika effektiva.
Lösningen för Obama varken var att söka undvika effekten eller senare välja att inte längre göra det. Han borde följt sin natur hela vägen men adderat verktyg och argument som minskar riskerna och problemen och som bättre uttryckt problematik hos Romney. Han missade på det.
Ett bra steg för Romney nu är något relativt information i publik debatt än mycket konkret relaterat problem i ex. Libyen, Syrien, Kina eller Irak där ett väsentligt konkretiserat säkerhetspolitiskt misstag uppdagas inkluderande taktiskt eller strategiskt Vitahuset. Det skulle förvanda Romney's kritik från att hos många vara argument i en debatt till att bli verklighet. En hypotesprövning vars resultat indikerar att stora delar av Romney-kritik är konkret verklighet.
Ev. kanske jag ger ett exempel på ett möjligt argument senare med tillhörande konkretisering (där dock konkretisering inte är high end quality och redan publik där här något nytt är vad som är magi) där säkerhetspolitisk-risk binds till ekonomin.
