JAS 39 Gripen till Brasilien?

2009-09-09

Försäljningen av JAS 39 Gripen har väl ofta misslyckats har jag för mig. Någonstans i bakhuvudet har jag dock ett vagt minne om några sålda (eller utlånade?) till något litet europeiskt land men kanske tar jag fel eller att man klarat att sälja till flera länder. Jag har verkligen aldrig följt det.

Igår läste jag att en affär med Brasilien skulle vara körd och att de istället väljer ett franskt alternativ. Men stämmer det? Idag finns andra uppgifter efter ett uttalande från en av deras ministrar.

JAS 39 Gripen känns dessutom bra lämpat för deras behov (stridsflyg är dock ett expertområde där min kanske lätt nationalistiskt lojala men amatöristiska syn är intetsägande). Ännu viktigare är nog den politiska bilden just nu och den är väldigt gynnsam för en svensk leverantör. Frankrike är givetvis alltid politiskt potent men inte sällan lätt "kontroversiell". Jag skulle därför inte alls bli förvånad om SAAB klarar att få affären med Brasilien (^_^)

En sak som talar för SAAB är att samarbetet med Frankrike knappast störs annat än med lite tillfälligt gnäll. Affär med SAAB öppnar däremot upp för nya samarbeten. Allt sådant har blivit viktigare efter att den ekonomiska "krisen" startade. Brasilien skulle också må bra av många fler starka högteknologiska samarbeten för att utveckla den egna industrin.

Att sätta musik till Jens Liljestrands iakttagelse

Jens Liljestrand skrev en i Sydsvenskan.se mycket läsvärd recension:

Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

En av iakttagelserna i Jens Liljestrands tror jag är viktig och en väg till förståelse:

"A, Jan utför handlingen X som leder till att

B, motståndaren Y gör entré, som leder till att

C, Jan desarmerar Y med en taktik som är ”mycket enkel”.

D, Taktiken fungerar perfekt, men får konsekvensen

E, som antingen kan innebära katastrof eller triumf, men oftast bara att Jan hamnar i en ny knipa, där hans val är 'ganska enkelt': göra en ny A, på vilket följer en ny B och så vidare."

(Detta är briljant uttryckt av Liljestrand.)

Jag tror jag såg samma sak och försökte beskriva det i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Där jag bl.a. skrev:

"Här såg vi (tror jag) äntligen kärnan i Guillous styrka och varför han alltid vinner när motståndaren väckt hans motivation. Hot pursuit med flödande adrenalin. Likt en berusning men utan förvirring och med högt stegrad intelligens. Kanske tangerar IQ efter det 180 - 190. Guillou är nu snabb, stark och smärttålig. Att ta strid vid en utmaning kommer alltid och mer än någon drog fresta. Önskan att ta upp svärdet och börja slåss stegras i en växande klåda fylld med längtan. Dessbättre har vi hans självkontroll och ändå måste i allt kritiskt stridslust respekteras och aldrig väckas utan absolut nödvändighet. Kring småsaker ser vi att Guillou av och till släpper självkontroll liksom hur han lever ut stridslust i böcker och film."

Liljestrand beskriver det mycket bättre och det kan jag lära mycket av. En ovanlig väg till att beskriva liknande saker men som jag av och till experimenterat med är musik. Musik är ju ett av de känslomässigt tydligaste språken och bör därför ha värde. Inte minst genom att det är gemensamt för mänskligheten att läsa t.ex. i:

Västerländsk musik pratar känsla och alla människor uppfattar den

Skalar man bort allt annat så att endast stridslusten kvarstår kanske temamusiken till Mortal Kombat är ett alternativ? Åtminstone har jag själv använt denna för att uttrycka den en del av de känslor det kan handla om. Den fångar tycker jag bra just det Liljestrand uttrycker med att det hela tiden finns en ny strid.

Kanske åtminstone värt att fundera över? Just denna har jag skrivit en del reflektioner om i på Pryltrend:

Träna hårdare med musik

Slutgiltigt omdöme: Mortal Kombat för ökad motivation

Raiden i Mortal Kombat

Tidigare minnesanteckningar av intryck från boken:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Mer skrivet om ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Mer skrivet om ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Jag skrev följande inlägg om Jan Guillous självbiografi ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Att ta sig en titt på vad fler skrivit kan vara givande.

Liljestrand i Sydsvenskan.se är insiktsfull

Jens Liljestrand (författare och doktorand i litteraturvetenskap) har skrivit vad jag tycker är en riktigt bra recension:

Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

Här har vi en kanske viktig iakttagelse?

"Först i efterhand förstod jag hur det gått till: välvilja var det enda jag inte var beredd på. Med sin vänlighet fick han mig rentav att skämmas över att jag skrivit så taskigt om honom. Så jobbar ett proffs."

Men jag tror knappast det var kalkylerande och det ska jag återvända till. Först tittar vi på vad som gör recensionen inte bara bra utan riktigt insiktsfull:

"A, Jan utför handlingen X som leder till att

B, motståndaren Y gör entré, som leder till att

C, Jan desarmerar Y med en taktik som är ”mycket enkel”.

D, Taktiken fungerar perfekt, men får konsekvensen

E, som antingen kan innebära katastrof eller triumf, men oftast bara att Jan hamnar i en ny knipa, där hans val är 'ganska enkelt': göra en ny A, på vilket följer en ny B och så vidare."

(Detta är inte bara briljant uttryckt av Liljestrand utan dessutom tror jag en viktig iakttagelse.)

Är detta kanske förklaringen till första citatet? Krigaren Guillou finns där men han tar inte fram den egenskapen i onödan. Orsaken är en med åldern större erfarenhet och självinsikt. När han var yngre visar han kanske lättare upp större "beredskap" i samma situation? Här är han istället ganska öppen och han vet att Liljestrand inte är något verkligt hot hur man än ser det.

En till iakttagelse som får mig att vilja läsa mer av Liljestrand har vi nedan:

"Samtidigt undviker boken konsekvent den privata sfären på ett sätt som ibland gör den nästan tillgjort opersonlig."

Jag hade inte tänkt på det men när det pekats ut känns det nästan implicit från vad jag spekulerat i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Följande tror jag inte stämmer annat än som en möjlig och i så fall mycket begränsad bidragande detalj:

"För i slutänden handlar det förstås om ett auktoritetsuppror som fått enorma konsekvenser och för alltid placerat författaren på en mental skolgård, med näven knuten i fickan, lugnt mönstrande sina fiender, växande med varje glåpord."

Det fenomenet är nämligen långt ifrån ovanligt och det stämmer inte in på Guillou. Viktigare är tror jag vaksamhet mot hot är och att han tenderar att försvara de svaga. På det har vi stridsglädje. Naturligtvis finns också en "erfarenhet" (men på det stora hela en missuppfattning som det nog ett antal år att se) av att om han inte löser ett problem blir det inte alls löst.

Följande känns också tveksamt:

"Den som vill få sista ordet mot den mytomspunne ynglingen från Östermalm borde läsa några årgångar Bamse och lära sig hur snällheten alltid vinner i längden."

Här får man ta och väga in de resultat Guillous uppnått och inom så många områden. Det är exceptionellt och för Sverige har vi endast ett fåtal ens i hans närhet. En verklig högpresterande Bamse känns mytisk: Snälla pojkar kysser inte vackra flickor. Varken Guillou eller hans prestationer är mytiska. Därmed inte sagt att vi är många som kan lära av slutsatsen men just snällheten är tror jag en genomgående drivkraft i Guillous karriär. Det är just att han felaktigt (har jag trovärdigt argumenterat) uppfattas som uppblåst som skymmer det - Kryddat med en och annan överreaktion.

En till viktig lärdom från denna recension är dessutom att Liljestrand är en skribent att läsa mer av. Det är alltid glädjande att hitta insiktsfulla recensenter och något man har nytta av när man ska välja vilka böcker man ska läsa.

Svenska Dagbladet har en bra recension

En intressant och läsvärd recension har vi av Håkan Arvidsson:

Tävlingsinstinkten lyser igenom hos Guillou

Han ställer flera viktiga frågor och mest intressant:

"Svagheten i boken är att den som självbiografi rymmer ett svart hål, en fråga som varken ställs eller besvaras, men som hos läsaren hela tiden mal i huvudet. Vad i Guillous livshistoria har givit honom denna makalösa energi, denna till hämndlystnad gränsande tävlingsinstinkt."

[...]

"Det går inte att värja sig mot intrycket att Guillou måste vinna varje strid han går in i, han måste när stridens dimmor lättat, likt hans hjältar Hamilton och Arn, stå som den entydige segraren."

Ja det är just kärnan i vad som gör boken intressant. Att förklaringen ligger i våld under uppväxten har säkert påverkat men det räcker inte. Utvecklande utmaningar i det tidiga vuxenlivet var säkert viktiga. Men mer måste finnas och detta var en av ett par saker jag skymtade i Johnssons recension och fick mig att köpa boken. Fast jag vågar mig inte här på att försöka besvara denna fråga.

Lotta Wendel pekar på en spännande egenhet i språket

Lotta Wendel är den enda recensent som verkar ha lagt märkte till ytterligare en spännande detalj som kanske inte är oviktig:

Den inre tvekampen

Vad hon sett och jag har funderat en del på i bakhuvudet medan jag läst boken är hur Guillous språk förändras genom boken. Jag tolkade det först som att han skrev med större glädje när roligare delar av livet inleddes och att han var mer pedantisk i början av boken. Sedan funderade jag ett tag på om det var ett medvetet försök att visa upp sin egen språkliga utvecklingen. Men jag har egentligen ingen aning om vad det kan bero på. Om det nu inte är så att det kostade på personligt att skriva boken och det kändes just i början. Han har tidigare berört barndomen men då hade han inte inlett sin karriär. De första åren på karriären tror jag var känslomässigt krävande (utanför karriären) men det berörs knappt alls i självbiografin. Kanske har vi en känslomässig "censur"? När "segertåget" inletts och framgångar finns att minnas blir det kanske lättare att skriva?

Hon gör en till väldigt intressant iakttagelse som inte bygger på något i boken:

"Guillou förefaller idag tydligt obekväm med medier som han ännu inte själv provat på (bloggande, twitter etc) och kastar därigenom ut barnet med badvattnet."

Jag misstänkte så smått att det kanske var så här men brydde mig aldrig att kontrollera det. En tanke jag hade när jag läste boken var hur bortkastat mycket han skrev tidigt är idag eftersom ett fåtal kommer läsa det. Hade han fötts senare hade vi istället haft dom åren tillgängliga på nätet.

Om man nu accepterar att Wendels påstående om ett motstånd mot "nya medier" är riktigt vad är orsaken? Att ta till sig något nytt är normalt svårare för äldre. Kanske föredrar Guillou också det han är van vid mer än andra? På bilden på bokens omslag sitter han vid en mekanisk skrivmaskin.

Dessutom tycks huset vara någon form av sommarstuga i lugn miljö. Genom fönstret skymtar skog utan folk som för liv och stör koncentrationen. En lyx man kan avundas och som skulle göra det möjligt att skriva reflekterande även dagtid. Samtidigt ger han sig ut i äventyr där han söker stridslustens berusning. En recension pratade om en lägenhet i Stockholm. Hör den till äventyren?

Skymtar vi två punkter i ett "spektrum" (eller vad man ska kalla det) som lägenhet respektive sommarstuga är exempel på? I så fall har vi först mina spekulationer för den första punkten i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

För den andra punkten har vi pinsamt spekulativa exempel i:

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Kanske? Alltid när man lämnar flera oberoende större populationer och analyserar en person är det oftast självbedrägeri. Särskilt här där personen kanske skyddar sig själv. Precis som Wendel (eller om det var i någon annan recension) noterar får man delvis dra slutsatser från det som saknas.

Följande känns riktigt intressant och är något jag själv inte hade lagt märke till:

"Häromdagen försvarade Guillou Aftonbladets taffliga text om förmodade organstölder, en text som i källbehandling ligger mil under en nivå som Guillou själv tillåter sig."

Vad Wendel skriver stämmer säkert. Kanske är det så att den av Guillou delvis styrande moraluppfattningen gör faktakontroll viktigt men tryckfrihet känns ännu viktigare. Är det inte ofta just här han slagits?

Wendel är en skicklig skribent med en ovanlig klarsyn som jag gärna läser mer av. Hon är insiktsfull och den bästa recensenten jag läste i den här omgången.

En till "recension" i Svenska Dagbladet

En uppfattning som för mig verkar vanlig är just den påstådda "uppblåstheten" oavsett vilka ord det förvirras in i. Jag har argumenterat (och trovärdigt) att det är en missuppfattning. När denna åsikt framförs sker det däremot typiskt (de fall jag sett eller tror jag mig minnas) utan motivering. Ett exempel på det har vi i SVD:

Övning i ödmjukhet med stereotypa ”romanfigurer”

Där en Henrik Ståhl skriver:

"Jan Guillou – en orädd journalisthjälte eller en gaphalsig skrytmåns? De båda egenskaperna går faktiskt att kombinera, och det är just den krocken som Sveriges recensentkår tycks fascineras mest av i Guillous memoarer Ordets makt och vanmakt."

Det stämmer naturligtvis just som en beskrivning av hans och en del andras uppfattning. Men jag har svårt att se att Guillou skryter någonstans. Vad finns det för exempel på det? Han beskriver hur han tänker och upplevde situationen. Vi har på det den ständiga självkritiken och hur många svenska skribenter publicerar det offentligt och så återkommande?

Denna "recension" består i övrigt mest av citat ryckta ur allt vad sammanhang heter. Mellan dessa har Ståhl fyllt på med diverse illa skrivna språkliga varianter av samma föreställning han har om Guillous "uppblåsthet". Iaktagelse, analys och argumentation saknas däremot helt. Recensionen säger en del om Ståhl men ingenting om Guillou.

Hade detta varit den första recension av boken jag läst istället för Johnssons utmärkta i Dagens Nyheter hade jag knappast läst någon mer på svenska och därigenom börjat läsa svenska författare.

Lättsam semesterläsning med potent personlig utveckling

Sammanfattningsvis har Guillous självbiografi för mig varit trevligt avkopplande semesterläsning. Det är skönt att läsa något lättsamt. Ändå väcker boken värdefulla tankar och ger nästan gratis erfarenhet från en skribent jag liksom de flesta har allt att lära från.

Att återhämta sin kraft är just vad man ska använda sin semester till. Kan man dessutom få lite självinsikt, utveckla sin person och lära sig något nytt är det desto bättre. Här fick jag allt i en bok. Boken kan för mig sammanfattas i ett ord: Tacksamhet.

En sak att lära är att vi kan och bör utvecklas i vårt skrivande. Hade jag istället avundsjukt inbillat mig att Guillou är en uppblåst författare med obefintlig talang utanför reportage hade den unika chans boken ger missats. Att hans litterära stil inte passar alla innebär inte att kraftfull kunskap saknas. Tvärtom är den fylld av högst verkligt värde. Inte heller borde ogillande av språk eller stil leda till otrevliga påhopp från seriösa skribenter. Sådant är ofta ingenting annat än kontraproduktiva försök att dölja den egna svagheten.

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

2009-09-08

Utan att ha läst Jan Guillou sedan tonåren (vilket är min förlust) blev jag förtjust i hans självbiografi och också Stefan Jonssons recension i DN. Nu börjar jag närma mig slutet på boken och värden den givit inkluderar:

  • Att ha upptäckt en bra författare.
  • En bild av person jag kan lära något från avseende min egen person.
  • Erfarenhet i hur man hanterar vissa situationer från någon med bredare erfarenhet och större förmåga.
  • Ett exempel på hur en viss språkstil jag behärskar på en enklare nivå applicerbar på en breda grupp av bok.

Jag har gjort några tidigare minnesanteckningar med början i Johnssons recension och intryck från boken (tillsammans med troligt ovanligt begränsat "Guillou-kontext"). Det blir kanske en sista kommentar av boken och här tänkte jag nöja mig med att "bekräfta" ett tidigare inlägg och spekulera runt hur Guillou låter sig fotograferas och hans preferenser runt mat.

En stark person med exceptionell vaksamhet

Ett område jag berört handlade om den felaktiga men tråkigt vanliga föreställningen att Guillou är "uppblåst". Dessutom har gav jag mitt intryck av den personlighet som driver det nästan helt positiva samhällsbidrag Guillou givit i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Precis som jag skrev blir det lätt självbedrägeri i sådana "slutsatser" när man lämnar flera stora oberoende populationer. Ändå ser jag ingenting i boken som talar direkt emot det. En sak som var implicit från det första inlägget och bör pekas ut tydligare rör hans "vaksamhet" som kan leda till missuppfattningar. Johnsson ger ett exempel på det:

"Men avsnittet om Elmér säger också något om Guillous bild av makten. Den består av manliga representanter för antagonistiska politiska krafter som försöker överträffa varandra i spelteoretiskt skarpsinne."

Är det kanske inte snarare så att Guillou är vaksam på hot? När Elmér och Guillou träffas av en "slump" (kanske sökte Elmér kontakten?) var Elmér inte längre ett hot. För Guillou är han nu en möjlig vän. Medan affären pågick hade det däremot aldrig varit möjligt.

Denna mekanism ser vi också i hans närmast exceptionella uppfattningsförmåga. Ett exempel från boken är när han är i Norge och upptäcker att han är skuggad. Orsaken är nog inte som Guillou upplever att säkerhetspoliserna är inkompetenta utan det handlar istället om att han är vaksam. På samma sätt när han hanterar förhör i Israel och andra situationer är det samma sak som spelar in. Han har redan utgått (om än ett mindre troligt alternativ) med värre saker. Säkerhetspoliserna är inte dåliga utan Guillou prioriterar vaksamhet och han presterar exceptionellt.

Är hans uppfattningsförmågan bäst under stress?

Ett till exempel från boken är när ett par poliser ska anhålla eller arrestera honom som del av nedtystningen av IB-affären. Han ligger i sängen och vaknar i totalt mörker. Guillou tror det är israeliska agenter (eller något liknande). Det är vad han känner är rimligt. Vi inser att han på ett litet ögonblick hunnit analysera situationen. Det visar på ett starkt "arbetsminne".

Ändå när han springer upp hinner han på bara ett ögonblick uppfatta att det är poliser. Det är perception lika imponerande som något exempel jag känner till givet att han för händelsen saknar allt vad genomtänkt träning heter.

Priset för vaksamhet är inte lågt

Givetvis finns det en kostnad och en del av vad han betalar ser vi kanske ett exempel på när han av och till "överreagerar" på felaktigt uppfattade hot. Jag sätter överreagerar inom citationstecken därför det har aldrig rört annat än små saker. En möjlig missuppfattning av detta tar Johnsson upp:

"Och det mest beklämmande: avsnittet säger något om ett Sverige där kretsen av spelare inte är större än att Guillou kan bli personlig vän med eller fiende till alla."

"Fiender" kan säkert bli hans vänner när de backar från oftast felaktig kritik (t.ex. peka ut honom som uppblåsthet) och dyligt. Innan känns de kanske lite hotfulla? Och då slår han ibland tillbaka. Att slå tillbaka har han övning i och kan det lika bra som någon annan svensk. Eller så tänker han bort dom.

Nu när jag tänker efter har vi många exempel i självbiografin på hur han tänker bort "löjliga" kritiker. Ofta motiverat (inte sällan felaktigt tror jag) med att det skulle vara bättre media-mässigt.

Korrekt kritik tror jag inte att han uppfattar som "hotfull" om den inte "smyger sig" på honom.

Poserar han på bild? Jo men inte av vanliga orsaker

I sin recension skriver Johnsson:

"Överlägsenheten rår han inte för, däremot att han skyltar med den. I memoarerna talar han om 'min olyckliga fallenhet för storslaget poserande'."

Jo han poserar nog och inte minst på bild. Bilden på boken är ett strålande exempel detta:

Många som poserar är uppblåsta och vill visa upp sig själva som grandiosa. Men jag har redan skrivit att jag överhuvudtaget inte ser uppblåsthet hos Guillou. Uppblåsta är inte självkritiska och Guillou om någon är just självkritisk.

Vad är då orsaken? Det kan vara vaksamhet. Guillou utgick troligen tidigt från att han kunde bli känd, vilket han berör i boken, och då har vi ett potentiellt hot. Hotet är att folk kommer gå igenom foton, anteckningar m.m. i efterhand och då känns det nog lugnare att tänka igenom hur man ser ut på bild.

Det moraliskt korrekta

Också en anledning till att Guillou poserar och troligen viktigare är att han föredrar att visa upp en bild han uppfattar vara korrekt. Han känner behov av att tänka igenom vad han säger med kroppsspråket. Steget därifrån till att tänka igenom bakgrund och saker i rummet är obefintligt. Men i detta finns ingen uppblåsthet. Det är ingen skillnad mot noggrannheten när han skriver (annat än runt trivialiteter).

Bakom det ligger tror jag också i hur Guillou relaterar till moral. För honom är det oerhört viktigt och han är beredd att betala för att följa sin uppfattning av vad som är korrekt. Det kan kosta som Guillou fått uppleva några gånger men det kan lika gärna som här röra en ren trivialitet.

Behöver Guillou posera på bild?

Nej det tror jag inte. Och mera tror jag även om man köper vaksamheten som given (oavsett om den i sig är rationell) så krävs det ändå inte. Anledning är att han redan har ett vaksamt kroppsspråk. Och ett exempel tror jag (kanske felaktigt) är ett fåtal ansiktsuttryck.

Jag gissade på det (men Guillou-kontext finns naturligtvis när man är född där jag är) men Google Images pekar på att jag har rätt. Vi har det "vanliga" uttrycket och så ett leende. Detta leende tror jag har varit oerhört värdefullt för honom och har nog hjälpt i många tuffa situationer. Att alltid le är en sak jag lärt från recensionen och boken, och det känner jag är starkt.

Hur är det med smaksinnet?

Den här typen spekulationer är som jag skrev ofta självbedrägeri och generellt ogillar jag dom verkligen. Men här har jag redan gjort undantag. Dessutom har bloggen få läsare, andra spekulerar redan och ofta förvirrat och dessutom såg jag en möjlighet att lära mig något. Låt oss därför gå vidare men nu helt utan något konkret att bygga spekulationen på.

Självbiografin berör inte alls mat (om inte i absoluta slutet) men ändå spekulerar jag att Guillou föredrar mat tillagad med kompetens eller när det inte är möjligen äter nästan helt utan krav. Jag gissar att han relativt de flesta är mycket känslig för arom och därför hade kunnat bli en utmärkt kock. Även utan grund tror jag att om jag haft lite rätt tidigare kanske detta också stämmer.

Tidigare inlägg om Guillous självbiografi

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Att länka från nättidningar

ScienceDaily är en trevlig sajt som återpublicerar pressmeddelanden. De har en mycket bra hierarki där pressmeddelanden delas upp ämnesmässigt (men mycket dålig sökfunktion). Tidigare har vi sällan (ett fåtal undantag finns) länkat direkt till dem. Orsaken är att information om verifiering av källa saknas vilket givetvis kräver att man gör den innan publicering av något där man använt fakta från pressmeddelandet (även om vi i några enstaka fall kan ha struntat i det och nyligen i ett par fall).

När man gjort verifiering och hittat pressmeddelandet hos original-sajten kan man lika gärna länka pressmeddelandet direkt hos journal, universitet eller liknande. Det har jag idag ändrat policy för på vetenskapstidningen. En orsak är att ScienceDaily ger mig nytta. Dessutom ser jag gärna att deras affärsmodell runt Adsense fungerar bra liksom vår och kan vår länkning stödja deras trafik när vi har nytta av dom är det utmärkt.

Ett första exempel på våra nya rutiner i denna länkning har vi i:

Äldres hjärna behöver inte minska

Studien är naturligtvis intressant givet vad jag skrev i:

Den viktigaste nyhet jag skrivit?

Google ger mig nytta

Dessutom gillar jag minst sagt Google via vilka jag numera nästan uteslutande söker information via. Min nytta är stor och ännu viktigare har jag ingen lust att lära mig gränssnitt m.m. på andra sajter. Det blir väl så när man blir äldre.

Så givetvis känns det då rimligare att länka ScienceDaily som tjänar pengar via Adsense än ett universitet som inte bryr sig i direkt trafik på pressmeddelanden utan vill ha större allmän uppmärksamhet på dem. Det stödjer två saker på nätet som ger mig nytta och missgynnar ingen.

Google oroar mig överhuvudtaget inte

Googles dominerande ställning kan tänkas ge problem i framtiden och det är en fråga som nu regelbundet kommer upp i Sverige. Senaste såg jag det idag eller igår avseende Google Books i antingen DN eller SVD (en insändare?).

Men jag ser ännu inga väsentliga tecken på sådana problem vilka dröjer sig kvar annat än korta perioder. Det upplever jag är ovanligt särskilt jämfört med svenska institutioner och företag som har eller har haft sådan ställning. Istället har Google klarat att omvandla det till allt större nytta via fler produkter, sökfunktioner... Vi har nu mycket mer än nytt utvecklat än de flesta ännu lagt märke till men det gör inte trolig nytta även i sådant mindre. Orsaken till det kan vara att de är extremt känsliga för reaktioner på det och kanske insett det.

Ge läsaren nytta

En generell trend för hur man länkar kanske går att se bland nättidningar? Förr var det vanligast med referenser ej gjorda som länkar även när materialet finns på nätet och troligt ofta lästs just där. Givetvis tappar man trafik på det sättet men jag tror att man övergripande vinner på det och har själv "alltid" kört med det. Det samma tror jag gäller när man länkar konkurrenter även om utvecklingen till det inte är lika lätt.

Något tecken på att man förlorar på att länka på detta sätt även när det gäller konkurrenter har jag aldrig sett (vad jag kan minnas). Jag upplever heller inte trots att andra ofta påstått det att man skulle förlora något på att länka ett större material än ett mindre. För mig verkar det som att så länge man länkar för att läsaren ska få ett bättre material förlorar man åtminstone ingenting på att länka mer.

Ett bra exempel på hur stor länkning ej missgynnar är vår artikel om arbetsminne vilken länkar ett stort antal externa sajter. 30 blev det när jag snabbt räknade antalet. Dessutom länkar den mängder med interna forskningsnyheter. Jag fick det till 55 interna sidor unikt länkade i artikeln och 16 interna länkar globala för nättidningen. Ändå rankar den i absoluta toppen för sökordet arbetsminne.

Det är väl egentligen ganska självklart? Bra länkning gynnar Google och ger dem en bättre källa att besluta sökresultat från. Så varför skulle Google missgynna bredare länkning så länge den är seriös? Däremot för oseriösa länkar tror jag att det är väldigt annorlunda.

Intern länkning i tidningar

Större svenska tidningar är svaga när det kommer till internlänkning. Den är närmast regelmässig ämnesmässigt svag och inte särskilt gynnsam för läsarna. "Upptäckten" avseende trafik jag skrev om nyligen handlar delvis om detta:

Strukturering för högre trafik

De fördelar detta kan ge tror jag kan försvinna vid oseriös länkning. Bland tidningar där det förekommer vet jag inte hur bredare länkning påverkar och kanske är det då sämre (jag har ingen aning)?