Även om frienergi tar Iran till ett Syrien kan det vara bättre än att möjligheten att via kärnvapen konsolidera hela regionen in i den teokratiska strukturen blir verkligheten.

Ett värde i reducerad risk lätt att underskatta då vi så sällan ser kärnvapen realiserade samtidigt som allt betraktande kärnvapen så lätt hamnar i att önska bedöma just realiseringen: Själva bombandet. Men projektion och bibehållande omoralisk och amoralisk makt är vad vi känner i Europa från Sovjetunionens ockupation av Östeuropa: Östtyskland, Polen, Baltikum, ja allt förutom argumenterat Titos Albanien (något åt hållet av Östeuropas "Nordkorea"). Också i utfallet Syrien. Det finns något lugnande i bonus-värdet av att se regionen befriat från eventuella Iranska kärnvapen.

Man skulle också kunna tänka sig att den föreställda mer artiga polariseringen än regionen här är van att lösa frågor mellan Tyskland och USA kan möjliggöra något utnyttjande Tyskland. Oavsett aktörs A perspektiv negativ får B en potentiell roll varande stödjande A när B tar ställning för någon C. Därmed efter att A falerat att få C till att gå i sonans till något kan B försöka det samma. Det är nu argumenterat en på medellång och långsikt än att regionen går i kraftig intensitet där själva mängden händelser i nivå per tidsenhet hamnar där man går ut den förruttnade förstockning i kontinuerlig försämring och sönderfall man varit i så många år. Ibland kan man behöva riva stadens slumbostäder och bygga nya sunda bostäder för att inte pest och kolera ständigt ska kosta liv.

Ett Iran i intensiv självorganiserad transformation attraherar mig som koncept. Irans historia och kultur gör att bandbredden österut är gigantisk. Och vi är fortfarande starka så långt efter Indien, Afganistan m.m. Faktiskt sträcker sig kultur närheten hela vägen in i östra delarna av Kina (vi har alla våra bias antar jag. Intensitet är ett starkt och enkelt koncept: Det levererar alltid något i förändring och är predikterbart - och dess spreading activity ger strukturell stabilitet över frågor och områden - så visst man kan lösa saker på alla möjliga sätt men jag gillar idén att Iran går i transformation hög-intensitet då jag det är ett område jag begriper och kan se andra värden av längre ut i världen. Praktiskt ser jag nuhet har jag i domän av intensitet alltid haft rätt i vart saker hamnar när det kommer till geo-politik: Folk i grupp är såväl automatiserade som tröga i förändring när de väl börjat: försök få två entiteter som slagits några månader att sluta. Och oavsett hur osmakligt det låter börjar konceptet här kännas attraktivt och intressant: Något jag ej sett i någon region jag av och till följer sedan 2009 för Libya. Så jag hoppas lite på att få se Iran "frigöras" här precis som jag från början förväntat. Sedan så klart kan man argumentera att jag en gång hade fel då vi nu fick Syrien istället för Iran. Men kanske stämde det ändå? Vi får se: Jag kan ej språket så ingen kan misstänkliggöra mig för att hetsa fram realiseringne av min prediktion - och jag har flera år nu övat mig i prestigelöshet vilket oavsett hur lite onaturligt det känns är vad jag ser är potent i argumentation såväl som mycket annat att behärska. Du väljer när och var du uttrycker utan känslighet för reduktion av dig. Nå kanske låter jag sociopatisk som jag uttryckte saker här men jag tvivlar på att det ligger i dessa personligheter att öppet förklara sitt bias trots viss om än ej överdriven nackdel här. Därmed ej att jag är regel-etiker. Och ej heller av har något av magiker som drar upp skjortarmarna. Utan jag tycker det bara är viktigt så ansvaret att bedöma vad jag säger rättvist fördelas mellan läsare och mig.).

Ej helt otroligt kanske den här Iranska operationen för att utilisera Kurdistan till att ta in mer vapen och styrkor i Irak vad som kan resultera i nya atrocities: Ännu fler folkmord på kurderna. Men där blir det ju annorlunda genom att man ej längre är kulturellt eller politiskt avgränsad samtidigt som så många skilda grupper väntar. Det kan bli väldigt bra också i absoluta worst-case av Iran som ett till Syrien. En gammal fin kultur som Persien kan resa sig vackrare ur det utan det teokratiska förtrycket.

Jag kan se Iran vara i transformation samtidigt som jag bedömer att Nordkorea falerar med flyktingströmmar o.s.v. Mycket passande givet teokratins samarbete med Beijing-diktaturen.