Edit: Sorry. Efter fem dagars semester ute på havet: Up we will go. Inget stör mig mer än den relativa mer än den absoluta vänte-tiden. Jag kan inte ens i någon rimlighet uttrycka den hunger jag känner som här dagar efter att se transformation rasa gatorna. Konkret att jag vid tanken blir direkt plågsamt tobaks-abstinens. Nu denna beroendesjukdom avslutar jag vid om inte det första fria valet så ej senare än det tredje. Och mitt intryck är att denna hunger efter blod ej lär påverka något i rationella beslut. Tvärtom oavsett hur konkret om inte smärtsamt så nikotin-abstinens det kan kännas ska då åtminstone ej jag skada min historik med några kända avbrott från det konkreta.-
Xi come on. Let's go party.
Rast och vila är för något annat. Jag längtar till striden. Det är där man är levande. Där minnet fungerar perfekt. Kropp och sinne är ett. Allt är det klassiska flash-bulb. Men efter att ha saknat det en tid kommer realismen till en och konkreta tobaks-abstinens av att vi egentligen i det mest konkreta står still kommer till mig. Inget som varit konkret de senaste fem åren känns nog mindre än att ta transformation in in målet oavsett svagare rösters tvekan.
Jag hungrar just nu direkt smärtsamt efter blodet. Det är verkligen nikotinet utan nikotin. Inget kan kräva mig fram så här gång på gång. Knappt tillåta mig dagar utan det. Så tillåt mig tala trots att jag knappt kan ha talat sedan år: Låt oss bränna och jaga helvetet i vår fiende ej nästa år utan detta år.
