Reduktion av belöning den hårda men mer kvalitativa vägen

Inlägg med från inlärda samband längd text, strukturering och kanske specifikt för mig pekande på större kostnad i kognition och därmed introducerande större reward discounting av det övergripande antagna värdet ev. möjligt att få ut av det (tänkbart bl.a. optimal i genomsnitt längd i antal ord för snippets). När konkurrerande data såväl som rent kroppslig trötthet antas konstant hos läsaren.

Reward prediktion och reward discounting vi här väljer att se som samma sak har jag ganska ofta sista åren tittat över forskning såväl som försökt generalisra i modell. Vad som primärt intresserar mig utanför alla allmänna världen relaterade tolkning av mätvärden ekonomi är hur aktivitet för symboler och relationer över symboler skattat från publicerat mest effektivt utnyttjas för prediktion.

Det i särklass i allt största utmaningen eller problemområdet från mitt praktiska perspektiv - där jag allt hamnat - är att forskning publicerat normalt aldrig orkar fram till att ta sina resultat resp. översikt av befintlig forskning upp till en höjd där man klarar att resp. visa värde och begränsning i befintliga välkända samband.

Låt oss betrakta problemområdet som jag i princip menar att jag och andra som försöker ta forskning praktiskt normalt för att forskning som koncept ska ge optimerat samhällsvärde bör slippa skapa hantering av själva (därför att forsknings-projekt inte lider av för dåligt självförtroende / för hög respekt av äldre forskare / läser in sig och tänker tillräckligt) från perspektiv av våra mest kända signalsubstanser.

Ytterst tilltalande - och alltid min utgångspunkt - är möjligheten att begränsa sig till en grund-dimension motsvarande en signalsubstans. Mest uppenbar här självklart dopamin vilket gör att samband för dopamin decay såväl som effekt inlärning till långtidsminne i reduktion avstånd dendrit-träd också är relevant liksom under kortare tidsperioder dynamik relaterat samma avstånd (d.v.s. för det sista misstänkt samspel i vad som ofta kallas arbetsminne).

Och det är där vi ej riktigt når fram och det helt parallellt med hur befintliga enkla modeller av reward discounting ej orkar hela vägen heller. Låt oss för att förstå var modeller missar att kunna beskriva hela dynamiken som gör generalisering möjlig med parametrisering till en specifik situation genom att betrakta impulskontroll.

Säger vi att dopamin uttrycker en distans eller för en given distans den exakthet (i språk vad vi kan se en motsvarighet i antal typer innan vi konvergerar mening vi kan tänka upp) vi går igenom innan vi konvergerar avslutat är ökad grundnivå dopamin välkänt för öka impulskontroll. D.v.s. som vi här valde att förklara det att fler exakthets-steg tas innan man når sista konvergensen och därmed ökad möjlighet i resp. mellansteg att välja en fortsatt aktivitet som i slutet faktiskt medfört att vi ej hamnar på samma sista beslut.

Tid betraktat som dopamin-distans är här kritiskt. Det är från det och föregående ej föregående att behandling av ADHD långsiktigt (d.v.s. betraktat från barn intervention av olika typer eller ingen görs för uppföljt ett antal senare) reducerar risk för missbruk. Tanke-steg innan ett annars olämpligt beslut p.g.a. låg impulskontroll beslut att pröva narkotika (såväl som möjligen själva dynamiken kring risk för fortsatt missbruk) kan minska.

Emellertid är ju också känt att missbruk i sig ej reducerar risken för missbruk. D.v.s. om vi antar ej befintligt missbruk (där det självklart för droger likt kokain resp. amfetamin normalt relativt akut slut missbruk ökar impulskontroll av vissa typer men här har ju själva grundsystemet stört) innebär missbruk av drog ej att impulskontroll värderande risk av att ta drogen igen genom en större exakthet ej fallande till en enkel lösning p.g.a. motsvarande för lite tid investerad ökar. Tvärtom ökar det risken för att ta drogen igen.

Men det gäller under antagande att drogen just manipulerar dopamin. Hade det varit drog eller läkemedel manipulerande serotonin avseende motsvarande särskilt (men inte riktigt uteslutande) SSRI d.v.s. ökande återupptagning av serotonin hade impulskontroll runt dynamik dopamin akut ökat. D.v.s. oavsett pågående befintligt missbruk (bl.a. känt för rökning) eller för risk att efter prövat drog pröva den igen under en kortare tidsperiod på några veckor minskar risken. Impulskontroll ökar.

Tar vi nu med frågan om impulskontroll för missbruk - rent av också normalt - av vad som är primary reward utanför endast droger påverkande dopamin (som kokain eller amfetamin) gäller dock att akut missbruk reducerar den risken. Här avseende särskilt allt relaterat mat där ju dessa droger välkänt drar ner aptiteten. De kan för den delen indikerande större komplexitet i påverkan relativt vår funktion både stimulera sexmissbruk såväl som reducera sex nedanför normalt (det samma gäller åtminstone för medicinska doser av metylfenidat för mat där en del äter mer och många äter mindre innan det tycks konvergera mot en normalisering närmare normalt för alla människor i samma åldersgrupp).

Vi inser att flera effekter av dopamin spelar in. Effekt ovan ökande risken för missbruk akut torde vara vad som ligger närmare effekt av dopamin i belöning. Den andra effekten väljer jag här att uttrycka som nivå exakthet och impulskontroll men när reducerande aptit kanske ofta för medicinska tillstånd eller vid missbruk en överdriven effekt relativt friskare.

Antar vi övriga effekter konstant är nivå exakthet vad vi antar är vad kända modeller reward prediktion och reward discounting beskriver. Vi är här med andra ord i vad som ofta beskrivs med den hyperbola-funktionen 1 / (c1 + c2*n) där n motsvarar tidsperiod.

Och relevant här noterar vi att känt är att om vi ökar exaktheten hos försökspersoner genom ett större antal tidssteg när reward discounting mäts hos dem ökar avdriften trots att den absoluta tidsperioden är den samma. Det klarar ej normala modeller reward discounting av att modulera.

Vad vi heller inte klarar in tycks för mig att få in i normala modeller är beskrivande både dynamiken enligt tidigare dopamin samtidigt med den beskriven för serotonin. Effekt för impulskontroll och exakthet bedömningar beslut görs från återupptagningshämmare dopamin likt metylfenidat går bra att hantera befintliga modeller om allt annat antas konstant men ej när vi adderar på ett SSRI. Det är inte tillfredsställande alls därför att förändrade grundtillstånd i ex. aktuella läkemedel motsvarar givetvis kan ha förändrande nivå som del av dynamiken vi ser hos en population påverkande hur vi bäst predikterar framtiden från hur vi mätt dem pågående och vad de pågående säger.

Helt säkert icke-linjär dynamik befintliga modeller ej klarar av att hantera föreligger. Vi i det större samhället bör korrekt inte imponeras alls av alla forskningsgrupper som ej nått längre än de gjort och framöver tänka till varje gång bidrag ska ges var indikerat att man faktiskt rör sig framåt resp. var man mest göra samma sak gång på gång.

Jag har ej något bra färdigt svar på hur vi hanterar eller förstår den icke-linjära dynamiken men är lämnande mer matematiskt beskrivna såväl som närmare kanske vad som ev. korrektare kan beskriva det attraherad av en mer abstrakt-tanke-lösning jag ej ännu i alla fall sökt uttrycka matematiskt (och därmed ännu mindre försökt bekräfta om den kan vara funktionell praktisk för mig) där vi utgår i vår tanke från dopamin och serotonin såväl som nor-adrenalin (och kanske adrenalin inbakat i nor-adrenalin) i mening att vi antar att dessa grovt motsvarar olika tolkningssystem av vad distans mellan neurongrupper motsvarar i olika dimensioner viktiga för att vettigt tolka verklighet och inlärning mot tillstånd beskrivande våra behov.

Vi säger här förenklat (lämnande egentligen här i alla fall allt relaterat hur inlärning skapas):

Större exakthet via dopamin kommer med en kognitiv kostnad. D.v.s. koncentrations-krävande matematik är inte bara tråkigt utan ockuperar neuronerna i arbete brännande energi vi hade kunnat gjort något annat med eller ev. mer tilltalande vilat dem.
Svälter vi kan vi bli mindre benägna att göra där överdrivet stort resonerande med hög exakthet hur vi optimalt bäst ur ett längre perspektiv sköter om vår åkermark.
Är grundtillstånd dopamin nedsatt reduceras detta till en lägre impulskontroll vi normaliserat population samma svält-faktorer (och allt jämförbart) gäller för.
Men vi behöver också en normalisering hanterande förändring individens grundtillstånd för att vi ska klara att få in svält-dynamiken.
I kortare tidsperspektiv kan vi tänka oss (rent av se det som troligt påverkande) att faktorer från hur väl vi klarar av något d.v.s. "belöning" skapande ny "inlärning" kan inverka men genom att inlärning tenderar att vara ej diskriminerande mer mot det globala utan antagande om vad inkluderat i den interferens inlärningen ska förstärka annat än pågående aktiverat just då är det svårt att se hur olika delar av vårt liv kan hanteras resp. hur framgång en dag hittande mat samtidigt som pågående svält under hela året kan hanteras uteslutande via detta.

Vi antar nu att individ-normaliseringen beskrivs åtminstone av nor-adrenalin och serotonin (eller något jämförbart med samma funktion):

Nor-adrenalin (och kanske inkluderande adrenalin):

Kortsiktigt tidsperspektiv.
Sammanfattat tillstånd är hur väl kroppen klarar att hantera översättandet av exakthet och förståelse till praktiskt görande.
Ex. energi vi förbränner och hur trötta vi är i kroppen.

Serotonin.

Ett längre tidsperspektiv än nor-adrenalin.
Ett längre tidsperspektiv än dopamin.
I vårt svält-exempel motsvaras hur problematiskt hela året bakåt varit. Hur väl lönar det sig alls att försöka göra något?

Om nu vårt långsiktiga serotonin-tillstånd indikerar ett riktigt djävligt år. Kan det vara indikation om att ingen energikostnad akut i det ytterst kortsiktiga tidsperspektivet lönar sig. Vi får nu vad vi kan välja att kalla inlärd-hjälplöshet när det är sjukligt (d.v.s. motsvarande normalisering av samma typ avvikande från normalt och vettigt jämfört med övriga som vi redan diskuterat i dopamin-perspektivet relaterat ADHD) och det är symptom (och i vårt samhälle nästan alltid orsakat av) av depression. SSRI är effektiva läkemedel mot depression.

Vidare är känt för depression att en möjlig fysisk förklaring till vad som pågår i hjärnan att grundproblemet är inflammatoriska processer. Antar vi nu att SSRI förbättrar hur grundtillstånd uppfattas men ej är antiinflammatoriska får vi trots det en förklaring till varför de kan fungera om vi antar att serotonin uttrycker normalisering av den exakthet dopamin (och tänkbart också för nor-adrenalin såväl som övriga mot serotonin förklarande varför vi också här för två tidsperspektiv d.v.s. en icke-linjär):

Dopamin indikerar rörande något hög exakthet.
Högre serotonin normalisering gör att antagande om vad som faktiskt krävs blir relativt "personlig-tid" mindre stressande.
Är grundtillståndet via serotonin-normalisering uttryckande sämre är de problem vi kan se mycket viktigare - sjukligt viktiga - och att acceptera den kognitiva-kostnad exaktheten dopamin-distans indikerar tycks viktigt rent av kraftigt viktigt nödvändigt.
Dynamik utbrändhet såväl som tillstånd relaterat ej tyngre egentlig depression tycks väl inkluderas.
Därför ju större kognitiv-kostnad vi när sjukligt ej nödvändigt inte bara belastar biologiska neuron-nät där inflammatoriska processer är pågående därmed tänkbart åtminstone inte positivt påverkande dessa processer.
Utan också därför sjukligt låg grundtillstånd är det ej att förvänta att det positiva resultatet faktiskt handlande medför motsvarar den faktiska totala kognitiva-kostnaden gjord.
Och därmed uttrycks när handlande medför något positivt ändå att upparbetning mot där större fortsatt kognitiv-kostnad för samma resultat upplevs nödvändigt.
Det krävs så länge problemet kvarstår alltid växande mer kognitiv-kostnad som tolkat för att få samma faktiska rationella resultat tills vid egentlig depression ingenting tycks möjligt att klara av att göra.

Grundtillstånd serotonin indikerande avkopplad redundans föga stressat gör att upplevt behov av att ta kognitiv-kostnad för att göra något är lägre. Och visa-versa. Samt att abnormt lågt grundtillstånd i serotonin kan indikera en sjuklig-process där förmåga att faktiskt ta den kognitiva-kostnaden i indikerad ökad exakthet och distans är reducerad via inflammatoriska processer.

Känt grund-dynamik depression är dessutom att det kommer med såväl reducerad som ökad aktivitet i hjärnan men i olika delar. Ökad aktivitet kommer i delar mer associerad till hanterandet av risker och mindre uppenbara problem. Det är denna ökade aktivitet som troligen nästan helt står för symptom depression som har att göra med ångest och oro att göra.

Reducerad aktivitet kommer istället i delar av hjärna som bl.a. har att göra med möjlighet att värdera och bedöma resultatet av något vi gör.

Större aktivitet risk-dynamik är i sig vad vi kan se om ökad kognitiv kostnad därför att vi behöver eller känner behov av att gå igenom fler möjligheter här för att korrekt värdera vad vi gör pågående eller tänker oss att ev. göra.

Och vi förstår från det samma att i en tidpunkt gäller att vi inte trivialt kan ha endast ett tillstånd för resp. värde och risk i påverkan från upparbetat utan två krävs där man om alls först väldigt nära sist i beräkningar kan ta ut ett samlat värde. Och när vi predikterar framåt ej alls separera dem annat än möjligen i hur kostnaden för upplevd risk kan tänkas påverka hur värde tillståndet påverkas framåt d.v.s. dynamik kring sådant som faktiskt resulterande värde relativt ökad kostnad för hanterande av onödigt upplevd risk. Därmed gäller ju också att:

Hur resp. värde och risk förstås i magnitud.
Givet i sig en normaliserande faktor dopamin m.m.
Om vi ej ska introducera något mer.
Måste vara från dom själva.
D.v.s. mest uppenbart hur stort absolut relativt resulterande värde normaliserat deras genomsnitt från upparbetad inlärning.

Och den mesta inlärning har vi gjort långt innan pågående och en försvarlig andel redan som barn. Så sjukligt överdriven aktivitet i risk-domäner kan tänkbart i sig själv vara tillräckligt för att skapa ett sjukligt övergripande tillstånd i värde som konvergerar kontinuerligt mot en mycket reducerad nivå i aktivitet därför att kostnaden även om kanske ej väldigt stor för något i tid eller energi förbrukad kropp eller ens kognitiv-kostnad kan vara gigantisk i magnitud när vi jämför med vad vi "minns" som normalt från etablerad inlärning (jfr kanske en jämförelse likt Weber's: ( |Intensitet (Medelvärde) - Intensitet (t+1)| ) / Intensitet(Medelvärde) ) eller vad helst jämförbart eller menar jag troligare också hanterande förväntad variationen).

Möjlig förenkling närmare praktisk användning ligger tänkbart i att se:

Tid för vad vi betraktar som en given absolut representerande allt vi betraktar beräknande.
En kognitiv kostnad uttryckt via dopamin.
Motsvarande en total mängd tid från tillstånd serotonin.

Där den underliga användning begrepp tid kommer från att jag egentligen vill se tid i mening av intensitet mot absoluta och diskreta samplingspunkter (ex. ett dygn: händer mer har vi haft mer tid där). Här om vi har trevligt tillstånd serotonin är vi beredda att:

Acceptera en större kognitiv kostnad på samma absoluta tid. Därav uttryckt av tillstånd serotonin som en till mängd tid lämnande omräkningen här.
Underförstått att ev. defekter p.g.a. för hög kognitiv kostnad på för kort absolut tid är mindre problematiskt därför vi har mer allmän redundans.
Vi kan jämföra med att jag upplever för samma istället absoluta kognitiva kostnad (normaliserande mot det istället) mer oro och större faktisk upplevd motsvarande kognitiv kostnad görande intensiv fil-kopiering till och från diskar där uppfattad mindre redundans mot andra diskar rörande filer gäller. Vilket också förutom mer direkt koppling till redundans faktiska filer det konkret är kopplad mindre exakt till hur mer allmänt hårddisk-fet jag är vid tillfället bedömt från mängd nya diskar med mycket fritt utrymme ty denna form av intensiv kopiering tenderar jag normalt endast att göra vid denna "oros-nivå" när mer akuta brister är på väg att uppstå (ex. hanterande något över 1 T filer relaterade Wikipedia accessloggar och stöd-data i from av dumps för Commons och Wikipedia).

Är tillstånd serotonin indikerande att vi är feta och vid gott mod är - nu mycket nära relaterad faktorer för övrig prediktion i problemområdet - vi benägna att utan tidig ev. volativ reaktion acceptera indikationer om att mer allmänna (ofta åtminstone - nästan alltid faktiskt - i frekvens irrationella "bedömningar") risker är på väg att byggas upp. I efterföljande "tanke-modell" täcks detta upp av exemplet med person A i dynamik görande ett arbete mot betalning åt person B där antaget problematiskt språk i domän av relativ makt föreligger. Vi förtydligar detta rörande två påverkande perspektiv person A där hanterandet det kan ta (skrivande detta efter tanke-modell nedan):

Vid gott serotonin-tillstånd kan vi tänka oss att A är mer benägen eftertänksamt hemma att besluta att ej längre göra arbetet åt B fortsatt därför att kostnaden i upplevelse känns ej värt pengarna det ger när nu A har annan intäkt ändå.
Mer omedelbart direkt kommer A vid gott tillstånd serotonin vara mer benägen att ej reagera irrationellt (eller kanske rationellt) med ilska ty indikerad risk från uttrycket (ex. ökad risk att göra fel i arbetsmomenten denne gör) känns mindre problematiskt.
Med större grundtillstånd dopamin medan vi nu håller grundtillstånd serotonin konstant får vi något av samma effekt som föregående men ev. mindre påverkande första fallet. Större förmåga till tydligare lösningar med var för sig större redundans.
Gör A kraftfull inlärning eller vinner pengar och grundtillstånd dopamin ökar kan vi dock nu med grundtillstånd serotonin antaget konstant tänkas få något av motsvarande effekt som första fallet. D.v.s. omprövande om arbetet alls ska göras.

Det mer kroppsliga samt med / resp. återintroduktion ett par förenklingar

Det mer kroppsliga - kanske vad vi bäst ser som kortare - tillståndet eller uttrycksrymden vi skattar från vad jag kallade nor-adrenalin är vad jag mindre nu såväl som normalt bakåt i tiden reflekterat mycket mindre. Jag nöjer mig därför med att beskriva ett tanke-experiment för det jag tror kan vara till nytta för mig själv att ha uttryckt:

Individ A kan acceptera att göra ett arbete för att få en summa pengar.
Arbetet är vad som ej är indikerat nödvändigt att göra därför att A har redan ett arbete betalande alla kostnader samt kanske rent av genererande en surplus på banken.
Om A's grundtillstånd i serotonin är sämre kan A oroa sig över framtiden. A blir från det antar vi mer benägen att ta en kroppslig energi- och förslitnings-kostnad jobbande extra.
A gör nu arbetet regelbundet vilket fortgår en längre tid.
A lär sig kring att göra arbetet.
En vid ett tillfälle (såväl som beroende på uppgift alltid faktor spelande in men här hanterat separerat) större investering i kognitiv-exakthet reflekterande över arbetets moment kan göra att A inser att en optimering av arbetet är möjligt.
Optimeringen kan innebära att A kan göra arbetet mer effektivt. Om A får betalt för timme och totala antalet timmar är begränsat med hur lång tid det gör håller A om grundtillståndet i serotonin är dåligt bäst tyst om det medan denne i andra fall trots föga värde i övrigt kan utnyttja optimeringen för att uttrycka status eller visa på ett större värde hos sig själv som person görande denna typ av arbete (det senare kan vi se också kan motsvara att försöka paketera optimeringen i en metodik andra kan utbildas i eller en produkt ev. rent av ersättande A och alla som A).

Nu gör vi modell-världen svårare genom att igen återintroducera den andra icke-linjära dynamiken i dopamin vi slugt valde att ej se medan särskilt serotonin introducerades in (och nor-adrenalin):

Den A gör arbetet för - person B - får ut ett värde av att A gör arbetet.
Värdet består dels av en vinst i vilken vi också räknar inkluderad kostnaden för A (d.v.s. ska avräknas från vinsten för att få den ekonomiska vinsten).
B hade kunnat arbeta extra och gjort arbetet själv men dennes grundtillstånd serotonin är tämligen bra.
Dessutom gillar B att A arbetar åt honom därför att det ger en trevlig känsla av att göra något bra för A eller kanske att B tycker det är kul att bossa runt med A.
När B uttrycker språk och handlande mot A motsvarande föregående upplevs det av A istället som en negativ kostnad.
Resp. positivt och negativt värde A och B får ut i denna dynamik vi kallar relativ makt är del av vinsten om än inte den ekonomiska vinsten.
Båda kan väga värdet av att få en ekonomisk vinst större eller mindre mot vad det ger dem i relativ makt.
Oavsett hur A's grundtillstånd serotonin ser ut kan ett lågt grundtillstånd dopamin innebära att B's uttryck relativt honom för att optimera vinst relativ makt för B gör resultera i handlande och språk som uttrycker vad vi kallar brist på impulskontroll. Det kan rent av störa honom på nivåer där han direkt akut avstår från fortsatt arbete ev. efter att ha misshandlat B.

Hur förklarar vi detta med dopamin enligt tidigare resonemang? Enligt:

Arbetet A gör kommer med en förväntad och skattad kognitiv kostnad i exakthet i vad dopamin uttrycker.
När B optimerar sin vinst i relativ makt kommer det med en större kostnad för A.
Kostnaden är att diverse extra steg dopamin behöver följa och hantera introduceras ev. via rent icke-linjära moment i mening av att olika preferenser rörande inlärning och kanske rent av delar av hjärnan ska hantera detta relativt vad aktuellt för arbetsmomenten i övrigt.
Större grundtillstånd dopamin d.v.s. vad vi vet ger större impulskontroll rörande just sådant som B gör i exemplet minskar risken för att A att ej värderande grundtillstånd serotonin resp. den förväntade ekonomiska vinsten relativt denna kostnad p.s.s. han senare mer genomtänkt gör många timmar efter att B optimerat sin vinst via relativt makt hade värderat det hela.

Detta är jag mindre benägen att se som normalisering. Jag tror det är bättre såväl som riktigare beskrivande vad det handlar om för aktuella handlande där det spelar in som att:

B introducerar ett konkurrerande arbetsmoment för A i vad han uttrycker relativ makt för.
Sitter B uttråkat och gör ingenting är mer impulskontroll hos A att förvänta när vi ser det som genomsnitt för en population (för individ är det ju binärt för aktuell kostnad).
Gör A aktuellt "normalt" arbetsmoment kommer dock relativ makt B uttrycker konkurrera med detta om det dopamin nödvändigt för att hantera kognitiv-kostnad i exakthet nödvändig.
En mer approximativ - mindre genomtänkt - lösning för hur arbetsmoment relativ makt ska hanteras såväl som själva arbetsmomentet A redan gör blir fallet. D.v.s. ökande risk både för att kanske rent av slå till B som att pågående arbete ska resultera i skadad materiel, person eller liknande blir fallet.

Och just detta tror jag tänkbart men har ej försökt verifiera det att samma enkla modeller som för reward discounting kan vara funktionella för under förutsättning att vi här ser discounting pågående i en tidpunkt. D.v.s. över alla resp. tidpunkt är det tänkbart att vi kan från discounting normalt via enkla modeller beräknat kan subtrahera discounting för detta i en tidpunkt innan vi fortsatt givet det värdet beräknar discounting för det till nästa tidpunkt.

Men det är också tänkbart att detta ej går därför att "kostnaden" relativ makt är till sin natur annorlunda från arbetsmomenten och att när skillda arbetsmoment görs samtidigt introducerar det en kostnad i sig som inte är så enkel att hantera som med subtraktion. Låt oss nu rörande detta betrakta fenomenet känt innebärande att fler tidpunkter påverkar reward discounting (se stycke två i Hyperbolic_discounting - Criticism, Wikipedia):

Antag att reward prediction i mening värderande ett värde mot ett annat vid olika tidpunkter är ett arbetsmoment.
Samt att en upplevelse av att man gör matematik är ett till arbetsmoment.
Och att arbetsmoment matematik känns krångligare och mer kostsam nästan oavsett hur man tror sig hantera det desto fler tidpunkter man skattar över.

Klarade man ej av i aktuella studier att dölja för försökspersonerna att de skattade över flera tidsperioder kanske detta i sig är del av eller hela förklaringen till varför större discounting blir resultatet av skattning över fler tidpunkter.

Men vad är detta? Kan vi se det ännu enklare? Egentligen det enda uppenbara jag kan tänka mig om vi antar att vi resonerat närmare som det fungerar ovan är att det motsvarar:

Vi tänker oss två arbetsmoment konkurrerande akut.
Moment A är pågående eller primärt i mening att det är där vi mäter discounting medan B stör.
För endast moment A:

Desto större grundtillstånd dopamin föreliggande desto tydligare avtryck i konvergens till neuroner uttryckande samma lösning får vi. D.v.s. redundans rörande rent sigmoida-samband för när neuroner går över tröskelvärde och börjar signalera är fallet. Också och understrykande just när oavsett detta grundtillstånd eller ett lägre samma neuroner aktiveras representerande lösningen.

När moment B introduceras:

Samma sak rörande tydligare lösning - lösning förstådd med redundans - gäller för B som för B.
Vidare gäller att risk för falsk interferens mellan aktivitet på våg att nå lösning för A resp. B gäller.
Desto närmare de är ju större risk för falsk interferens gäller.
Falsk interferens innebär att fler moment och större kognitiv-kostnad för att hantera detta föreligger.

För exemplet med ett arbetsmoment som konkurrerades relativ makt tycks de tämligen distansierade och borde störa mindre:

Och troligt stör relativ mindre i mening att det inte sammanblandas med fortgående.
Stör det stör det i uppmärksamhet. D.v.s. att vi behöver flytta uppmärksamhet från ett moment till det andra.
Och rörande just frågan om vi har uppmärksamhet på en sak eller en annan fortgående samtidigt kan just för det knappast distansen vara mycket kortare generellt än när två arbetsmoment görs samtidigt där båda signalerar behov uppmärksamhet lika sannolikt och med samma intensitet i samma domän av perception (ex. ljud).

Har vi uppmärksamhet på arbetsmoment A och arbetsmoment B stör är vad relaterat A signalen och B bruset.
Har vi uppmärksamhet på arbetsmoment B och arbetsmoment B stör är vad relaterat B signalen och A bruset.

Vad kan vi slutligen säga?

I någon mening när vi reflekterar våra tre koncept dopamin, serotonin och nor-adrenalin (oavsett hur väl de nu motsvarar de faktiska signalsubstanserna) kan man tycka att en del kliniskt arbetande läkares perspektiv att utanför några egentligen ganska få områden gäller för behandling av psykiatriska problem att manipulation av resp. dopamin, serotonin och nor-adrenalin med större preferens hos läkemedel kan ge effekt. Jag tror också att när det gäller depression att läkemedel med dominerad manipulation för resp. ger i perspektiv av några månader upp till kanske inte mer än sex månader (ev. är längre svårare att jämföra men jag har inte försökt kontrollera det konkurrerande exakt utan mer från allmän vetskap om områdets innovativa historia) ger fullt jämförbar effekt om än med mycket varierad risk rörande biverkningar (jämför ex. manipulation mot nor-adrenalin som vanligare via MAO-hämmare med brutalt större risk biverkning ångest).

Inte riktigt samma sak men ändå inte riktigt olika saker. Möjlighet att bedöma en med övriga konstant? Eller kanske bättre sagt ett samlad resultat från samtliga nära besläktat med resp. där det kanske rent ofta ej ger stora fel att söka bedömning från endast en av dem - och kanske än oftare när historik för denna finns bakåt på några månader.

För mig ligger det ganska nära att därifrån försöka jämföra och föra in det i tänkande av vad jag kallar för mina egen-dimensioner för ett koncept vi identifierar och söker statistik för från ex. publicerade nyheter. Vi har där ett ganska stort antal dimensioner men de viktigaste antaget mest grundläggande är:

Positiv - Negativ.
Up - Down.
Known - Unknown.

Kanske kan vi se positiv - negativ jämförbart när skattat mot vad vi ser som bakgrund till beslutet (kanske för alla nyheter publicerat en dag för vissa bedömningar rörande ett koncept hur detta ser ut samlat).

Medan jag eventuellt vill tänka mig att vad vi mindre resonerade runt rörande nor-adrenalin att vi kan ha en mer generisk motsvarighet i up och down. Ty vad up och down skattar är indikationer i faktiskt språk för hur menade högre eller lägre aktivitet det är. D.v.s. ej faktisk intensitet för ett koncept rörande hur många gånger publicerad en dag i DO och/eller DESCRIBE den är utan hur kontext där den uttrycks indikerande mer som görs är. D.v.s. hur arbetande sammanhanget där den uttrycks är. Mer språk likt "springa fort" ger större uttryck i up medan nästan stilla kommer öka upp down.

Motivationen för att sätta known - unknown som primärt grundläggande är att man kan argumentera att nära välfungerande i uttryck för dessa världen att det fångar en viktig del av predikternade dynamik för hur nyhetshändelser utvecklar sig. Mer known indikerar sammanhang där mer uttrycks visande på att saker och ting är välkända (motsvarande inlärt och klart). Medan mer unknown ex. kan motsvara utveckling av nyhetshändelse med mer av okänt. Vidare precis som known indikerar att inlärning skett gäller att unknown under förutsättning att scouting faktiskt sker är en primary reward: Beslutar vi att utforska och lära och faktiskt gör det sker inlärning d.v.s. reward blir resultatet när utforskat.

Vi kan se att en hel del i exemplen kan passa in för vad known - unknown uttrycker men inte riktigt heller allt tror jag för relaterat dopamin mer allmänt. Det finns i vad jag har skattningssystem för (och därmed egen-dimensioner) en hel del mer som försöker fånga olika aspekter av vad vi nära hur tänkt här motsvarar dopamin tas upp. Ex. just relativ makt såväl som belöning mer allmänt (totalt antal egen-dimensioner som ganska ofta beräknas upp är 77 - 80 st och jag tror att olika mer eller mindre nära kvalitet av de mer grundläggande och relaterade reward är cirka 15 st). Emellertid är det heller inte korrekt att se dem som riktigt lika genomarbetande och stabila i verifierat faktiskt värde vikterna levererar med de tidigare diskuterade. Det vore tilltalande både i enkelhet såväl som konkret beräkningskostnad om det kan visa sig att Known - Unknown kanske ändå ger grundperspektiven relevanta där övrigt är vad man ev. räknar upp vid behov för närmare kvantifiering av hur det fördelar sig eller hur uttryckt det är ex. för relativ makt. Möjligen "vet jag" om så är fallet men om så minns jag ej just nu vad det indikerade. Vi antar dock fortsatt att de är tillräckliga för dopamin-dynamiken.

Mest samlat största indikerade kostnad kognitivt att hantera något skulle vi därmed få när:

Positiv - Negativ för ett upparbetat samlat tillstånd pekar på att inga antaganden om soliga dagar går att göra. Vi ska bäst utgå från och ta kostnad från värsta tänkbara perspektiv.
Up - Down indikerar att intensitet - förväntat såväl som befintligt språk avbildat i nyheter och/eller det arbete fysiskt beskrivande som indikerat nyheter - är hög. Mycket sker per absolut resp. relativ tidssteg (absolut för aktuell diskret samplingpunkt och relativ tid i mening faktisk intensitet för symboler för denna diskreta samplingspunkt: det senare med övrigt konstant ger just för Up att vi får högre relativ tid ju mer här indikerat där vi kan se Up som skapat från vikter för olika koncept i kontext av symbolen där koncept kontext med större vikter såväl som fler uttryckt av symbolen ökar upp det hela totalt men som vi också självklart kan normalisera mot relatv tid / intensitet från ex. frekvensen för symbolen).
Known - Unknown indikerar via högt unknown att en större kognitiv kostnad behöver tas för att reflektera vad som är dolt och ej enkelt framgår.

En begränsning ovan framgår när vi betänker att hur arbetssamt / tråkigt / kunskaps-krävande ett koncept är sämre fångas om alls från dimensionerna ovan. Egen-dimension använd för att ta upp detta är projiserad blue light intensity där kontext runt en symbol med mer total blue light intensity (d.v.s. symboler med i etablerad långsiktig inlärning fler relationer till andra symboler såväl relationer till fler symboler med mer egen blue light intensity) och / eller med hantering av likhet / distans till symbolerna i samma kontext. En kraftfull allmän indikation för vad som är meningsfullt att borra vidare har jag sedan länge uppmärksammat ges av tre allmänna sammanfattade mått:

Någon variant av projiserad blue light intensity.
Allmänt frekvens / intensitet eller via en viktad frekvens-intensitet för symbolen.
En allmänt sammanfattad skattning av hur emotionellt intensiv symbolen är.

D.v.s. mer här kan åtminstone ibland sägas motsvara högre kognitiv kostnad genom mer kunskaps-intensivt sammanhang för dagen mätt, ett större uttryck för symbolen och genom att mer av det emotionella gör saker mer krävande att bedöma p.g.a. andras större risk att agera irrationellt såväl som indikerande fler ev. helt latenta faktorer vi ej i övrigt ser påverkande runt frågan eller ensam symbol vi följer.

Nära besläktat hur jag resonerade för båda grupperna här är artikeln jag nyligen såg i Plos one där man resonerade med istället Osgoods semantiska differential (resp. dimension i denna markerade jag kursiv i citatet från abstract):

"Here we propose that to make a comparison between different options it is important to know not only the average reward, but also both the risk and level of certainty (or control) associated with an option." [...] "Using a statistical analysis of internet blog entries and a betting experiment, we show that these three factors of the semantic differential are strongly correlated with the reward history associated with a given concept: Evaluation measures relative reward; Potency measures absolute risk; and Activity measures the uncertainty or lack of control associated with a concept. We argue that the 50% of meaning captured by the semantic differential is simply a summary of the reward history that allows decisions to be made between widely different options."
Reward Is Assessed in Three Dimensions That Correspond to the Semantic Differential John G. Fennell mail och Roland J. Baddeley, Februari 13, 2013 DOI: 10.1371/journal.pone.0055588

Den semantiska potentialen är ej obesläktad med flera av de grundläggande egen-dimensionerna:

Egen-dimensionerna för delvis samman en del av Osgoods dimensioner. Bl.a. kommer både "potency" (ex. tyngd för ett objekt vi lyfter) och "activity" (hur många gånger vi lyfter den på en viss tid fångas i Up - Down. Detta är bättre därför i nyhetsvärlden är indelningen ej meningsfull samtidigt som indelningen i sig kommer med risk för fel medan ett samlat tycks för mig i alla fall reducera risken för fel i skattningar under antagande om analys som gör beräkningsoptimerad (föga av natural language processing för resp. nyhet).
Vidare har vi precis innan lyft ett annat objekt påverkande indirekt (argumenterat motsvarande indirekt evaluation i Osgoods värld) hur vi uppfattar mest troligt tyngd när vi lyfter fångas det också tillsammans med övrigt i Up - Down utan att försöka särskilja detta eller övrigt Up - Down tar upp. Vi inser att detta är bättre lämpad när vi gör bedömning av indirekt data som nyheter därför att bias av denna form ändå är vad vi inte riktigt kan bedöma vettigt motsvarande som för försökspersoner. Vi får ej motsvarande rotationen Osgood använde vid tester för försökspersonerna reducerande påverkan mellan koncepten.
Och viss dynamik mycket meningsfull att följa åtminstone i nyhetsvärlden tas ej upp meningsfullt av Osgoods dimensioner eller via faktor-rotationen skattade vikter. Det går ej att fullt prediktera från dem. Antaganden om frysta faktorer föreligger som jag egentligen inte tror Osgood någonsin såg (kanske därför att man vid tiden inte riktigt hade tillgång till data där vikterna kunde tillämpas för analys på medan efterföljande forskare i domänen inte tycker jag riktigt haft Osgoods tyngd i nytänkande).
Och vi ser viss likhet - konceptuellt ej trivial sådan - mellan evalution till Known - Unknown. Uttryckt evalution kan resultera i större uttryckt av resp. såväl som för själva bedömningen Positiv - Negativ.

Oavsett den mer begränsade tillämpningen just för reward som betraktat i refererad artikel kan vi se för Osgoods dimensioner motsvarighet till kognitiv kostnad motsvarande tidigare för några av de primära egen-dimensionerna:

Högre potency ger högre potentiell kostnad. Högre tyngd i konceptet gör att aktivitet tänkbart når fler andra koncept i kognitionen att bedöma påverkande interferens för.
Högre intensity p.s.s. som föregående i mening av att trivialt kan jämföra med att vi multiplicerar potency med intensity.
"Produkten" potency intensity faktiskt menar jag dock ej för intensitet eller "upplevd tyngd" motsvarar vad vi direkt kan se som frekvens utan snarare modifierad. Modifierad nära tf-idf i information retrieval eller i från den vetenskapliga psykologin välkända sambanden för hur vi upplever och tolkar förändring av intensitet mot en normalisering d.v.s. Weber-Fechner law och resp. resulterande i färre konvergenser slutsats motsvarande för stort språk vad Heaps' law indikerar och vad vi i perceptionen kanske ser via Stevens' power law).
Där normalisering kan vara såväl byggd över längre tid d.v.s. inlärd som påverkad av vad som nyligen inträffad (konkurrerande nyheter pågående eller tidigare inträffat för pågående nyhetshändelse).
Och vi kan betrakta större inslag evalutation som indikerande större kostnad därför att större krav exakthet och korrekthet per exakthet krävs. Alternativt när etablerad motsvarande tidigare användning för mina egen-dimensioner av Positiv - Negativ.

Säger vi nu att samma biologiska funktioner för diskriminering pågående just nu (vad vi ex. kan se som någon variant från signal-noise ratio teori beteende eller perception) med motsvarande en symbol eller ett koncept konkurrerande andra resp. när vi bedömer en symbols utveckling över tiden är samma fenomen för discounting förväntade för båda situationerna.

Bör i så fall inte vårt språk (här och är jag nästan säker på allid när man noterat något kring perceptionens lagar och söker generalisera är risken för att delvis vara i en annan värld man argumenterar runt från något upplevt i ytlig form och färg ganska stor utan just att vad vi ser likhet för behöver existera i vår värld) uttrycka just detta? Kanske vad vi kan tänka oss avspeglande möjlighet och förmåga nära naturligt från topologiska samband biologiska neuroner rörande diskriminerbarhet mellan ord vad Zipf law ger ett uttryck för när sample är så stort att kontext och lokaliserad mening ej inverkar? Där underförstått antagande är att antalet typer vi behöver betrakta, ha inlärda eller om vi så vill när vi istället betraktar ett kortare tidsperspektiv där vi gör något arbetsmoment är konstanta.

Medan förslagsvis i Heaps law ger oss ett uttryck för något av dynamiken rörande den kognitiva kostnaden när antalet typer i mening av samlad exakthet kan tänkas vara varierad. Fler typer allt språk vilket som helst utan kontext i mening varierad kostnad indikerar att vi troligare bör ha mer språk d.v.s. större samlad intensitet. Jämför vi samma symbol över flera diskreta tidpunkter (vad vi kanske kan hoppas vid faktisk skattning motsvarar subadditiv discounting) bör resp. tidpunkt motsvara nu en unik typ eftersom de ska jämföras med varandra och behöver gå att diskriminera.

N = K * I ^B -> B = ( ln ( N / K ) ) / ln ( I )

Är antalet typer 1 d.v.s. antla tidpunkter vi jämför får vi B = 0. Ingen reduktion motsvarande kognitiv-kostnad ligger när vi gör jämförelse. Är faktisk intensitet högre tycks denna kostnadstyp minska. Vad vi vill vara benägna att se som att högre faktisk intensitet motiverar till att vi lättare jämför över fler diskreta tidpunkter: att aktivitet når längre utan att problematik kring att ökad uppmärksamhet krävs för att diskriminerbarhet ska upplevas gå bra (oavsett om det nu går bra vilket vi ej försöker skatta här).

Hur vi tänker oss K är inte en trivial fråga. För Heaps law för språk kan vi kanske se det som att fånga vad vi egentligen har ungefär för typisk sample-storlek den totala vetskapen byggs från. Själva distansen en unik symbol existerande typiskt inte behöver gå över för att förstås i ett sammanhang. Men jag är egentligen inte särskilt avslappnad i den tolkningen. Antar vi det kan vi delvis försåt den som en magnitud eller enhet tolkningen görs från. Tänkbart tillämpat skulle ett jämförbart skattat värde för K kunna vara närmare ett ideal för antalet ord i titel samt sammanfattning i en snippet. Vilket var ca 35 för ett sökresultat i SERP south park smurfs när förslag andra sökningar under räknas in. Wikipedia uppger betryggande öppet för denna såväl som säkert många andra tolkningar att den för engelskan varierar mellan 10 och 100 d.v.s. att ett ords sammanhang typiskt inte bör överskrida 100 ord runt omkring utan att upprepats och förväntat är att vi minns ett ord rörande ev. inverkan sammanhang i alla fall 10 ord framåt.

När vi istället försöker återanvända relationen betraktande endast en symbol tycks det som vad vi kan tänka oss uttrycker den normalisering vi här gör i faktorer vi söker hålla konstanta. Kanske närmast tillhands vad från grundtillstånd serotonin medverkande i vad vi ser ger dess effekt på impulskontroll. Den naturliga preferens till utsträckning framåt i tiden vi lätt och normalt tar när vi upplever den kognitiva kostnaden.

Och tycks för mig vad vi kan betrakta från i sig olika tidsperspektiv. Är tidsperspektiv pågående nyhetshändelse torde konstanten påverkas av där förväntat normalt och / eller upparbetad tid för nyhetshändelse. D.v.s. större discounting bör vara fallet. Motsvarande att ju kortare tid nyhetshändelse ju större skillnad i faktisk intensitet för att märka skillnad. Men fel som uttryckt så klart. Ju kortare absolut tid med högre intensitet ju svårare att "hinna" märka skillnaderna. Så grund-idé om vad förväntat. Ser vi ett steg vad vi där har som utgångspunkt. Ett högt förväntat värde när korrigerat för risk, oväntat beskattning resp. kostnad beskydd o.s.v. som allmänt inlärt gör oss kanske mer benägna att acceptera högre kognitiv kostnad och därmed lägre discounting "per" faktisk intensitet och antal typer från tidpunkter att hantera. För ett tidssteg framåt får vi motsvarande Webers lag (i allmänt tillstånd enorm varning enligt diskussion tidigare runt alternativa världar vi antar och diskuterar form likhet kring via argumenterande frågeställningar likt här - Men här tycker jag lätt motiverat trots perception-lagarnas välkända riskdomän rörande allt man försöker generalisera genom ev. möjlighet att använda skattningar vi känner metod för från likt tf-idf, Zipf-lag o.s.v.). d.v.s. minsta detekterbar skillnad skulle här endast ges av nuvarande resp. framtida värde och p.s.s. jämförande mot samlad centralitet:

B = ( ln ( N / K ) ) / ln ( I ) = ( ln N - ln K ) / ln ( I ) ) = [N är i tidssteg 1 men vi har en modulerad intensitet för detta tidssteg d.v.s. i relativ tid enligt tidigare diskuterat och här exakt samma som I i all rimlighet eftersom vi antar att I är utan discounting och att ingen discounting sker utan diskret tidssteg.] = ( ln I' - ln I ) / ln I

Och under det fullständigt styrande antagandet att vi faktiskt processat vad I indikerar. D.v.s. om kognitiv kostnad / nivå tråkigt översteg vad vi upplevde som en individ rimligt att alls läsa faller hela detta antagande. Har en individ faktiskt betraktat det är istället antagandet att denne har ett "grundtillstånd serotonin" där han givet ett mer allmänt intresse för ämnet en tidning skriver om på aktuell sida i tillstånd alls läsande nyheter är sådant att han faktiskt har impulskontroll m.m. relaterat nog för att läsa den.

Det får räcka tror jag mig med viss förhoppning om att det refreshat upp domänen och kanske något välfungerande i praktiska algoritmer kommer ut görande det enklare att generalisera prediktion av hur pågående nyhetshändelser kommer utveckla sig framåt i tiden d.v.s. hur vi än mer allmänt ska åldra tillstånd upparbetade för en symbol när vi stegar till nästa.