Inrikespolitiken tycks "vi" alla ha lätt att engagera oss i. Men utrikespolitiken är väl delvis konsekvensen av att lämna tomma områden. Saker fyller upp dem. Inte sällan skapande värde åtminstone när det gäller Europa.
Engagemang och kunskap såväl som befintligt pågående i processen skapar befintlig struktur. Den moderna världens post-koloniala samarbeten för britterna såväl som Frankrike är väl ett övertydligt exempel på det.
Ett nationellt värde kan uppfattas traditionellt av det tydligt utrikespolitiskt imperativa. Jag skulle ljuga om det inte var verkligt men kanske möjligt mindre i det ständigt kontinuerliga som effekten den engagerade intensiteten kan få bredare.
Bredare mer stabilt men kanske länge vinnande på visst mått av konkurrerande försök till engagemant tror jag vi vinner på att försöka hitta ett funktionellt EU samarbete hellre än att ge upp området fortsatt.
Närmare den vägen börjar det kännas som att Frankrike kanske visar vägen. Nu är jag en vän av mycket (särskilt därför att de ofta försöker vilket är första steget alltid nödvändigt) den brittiska utrikespolitiken men ett närmare det kontinentala klustret engagemang är viktigare för EU. Det är ju där mycket saknas.
Och kanske definierar Frankrike fundament som kan nå dit. Därmed att jag tror att mer engagemang och som sådant mindre av koncept av att inte göra hellre än att lämna ansvar: att någon gör något runt EU och utrikespolitik - ens mer självständigt del av den mängden - är inte problemet alls i domänen. Om man inte så att säga vill acceptera att upptäcka om fem till tio år att ganska från befintligt tydliga fundament byggts upp att följa med större tyngd i olika områden eller om inte lämna området.
Att engagera sig, göra det vettigt funktionellt och visa upp det - samtidigt som kontaktytor byggs i sådana områden - är starkt.
Frågan är om det kommer lyfta den franska ekonomin också. Tråkigt nog har jag ingen färsk nyhets-sampling på ganska länge så jag har inte följt upp effekten av tidigare mer intensivt engagemang i Afrika ganska nyligen. Jag hann precis se viss kanske som resultat effekt i Japan av att de vågade visa lite av de egenskaper man traditionellt associerar till manligt agerande (men egentligen ofta är ett mer kvinnligt praktiskt epitet tror jag ungefär lika ofta under samma omständigheter) viss spridd av intensitet.
Frankrikes ekonomi långsiktigt såväl som nu kan i allt gynnas oerhört av att man inte bredare i folket och företag trans-nationellt accepterar ett pågående problem utan just uttrycker intensitet genom att försöka göra saker. När man slutar att försöka accepterande domänen som problematiskt hindrande det är det ekonomsikt farlig inlärning som när den sprids drar ner allt.
Att visuellt såväl som i ord och tal visa engagemang och möjlighet att påverka världen i områden vi uppfattar som stora är en väg att uttrycka motsatsen till pessimismens letargi.
Rent av att kvantifierar vi i områden som dessa så långsamt över tiden pågående resp. uttryck - ibland kanske rent av identifierande en tydlig kulturbärare jfr sedan många år ibland återkommande reflektioner kring en jag tidigt noterade år bakåt och långt efter jag slutat att sampla svenska nyheter av och till följde upp kring det: Dagens Nyheter kraftigt i det negativa kanske som konsekvens av mediekrisen, Bonniers överbelöning och också först noterat i samband med at valutorna gick volativa i Baltikum - att vi kan se nivå som krävs för att kompensera.
Att kompensera ska tycker jag sällan i mycket behöva ses som kräva mer än att visa fram vad man redan gör. Samtidigt en del saker är ytterst intensiva i varje mening man kan mäta i kollektivt språk.
Just områden som Libya, Syria, m.m. med lokaliserad extremism krävs också en viss inre-styrka relativt rädsla och förmåga att hantera i antal men väl så problematiska risker. Mod för att orka att realisera det moraliskt korrekta och det värde det fyller kulturen bredare med för dom som orkar.
Att våga gå där andra känner rädsla och heller fryser skrämd av attityd-mätningar inte bättre än att de ännu inte klarat att prediktera (och därmed är strunt) ännu i historien. Såväl som det ottäcka i att våga göra där en färdig lista över vad de flesta länder och inget stort land oavsett moralitet tycker är fel korrekt beslutat i FN att följa i lugna områden. Blir du nervös donera några hundra miljoner till för att utrota malaria och boka in möten med dom syriska representanterna i FN rörande människorättsfrågorna varande vad de sedan länge är mycket mer än genomsnitt är engagerade i. Fryst i väntan på att FN ska omvärdera befintliga beslut kanske efter nästa gasattack - i all verklighet lämna problem exponentiellt expanderande till att bränna upp allt närmare.
Mod är styrka i den franska stereotypen och vad när de accepterar den och tar det till att göra i verklighet nu för dem som för alla skapar värde. Om man inte fallerar men i ingen utrikespolitisk fråga är det risk ens på bordet.
