al-Assad söker donera lite motivation till soldaterna efter katastrof utan stabilitet i någon frontlinje sedan upprorets början:
Men det är inte annat än den i all tidsapproximation till färre punkter någonsin aktuell snart nog som redan är död.
Över tiden underliggande och återkommande förstärkt av vad som skett, sker och människans kontakt nu gör att tiden i mening av händelser per sekund vi kan "se" och därför påverkas av är till och med extremt högre än för inte särskilt många år sedan.
Att efter en inledning vi haft i Syrien klara för något så tillståndsassocierat att i någon konkret verklighet som för inbördeskrigen i Korea, Vietnam, Persien och Kina etablera en varaktig fortsatt regim är ej aktuellt.
Det är min förstärkta övertygelse som jag sagt många gånger att vägen slutar i en punkt där mängden kvarstående är reducerad och helt säkert slutligen ej inkluderande regimen. Vad verkligheten nu, tidigare under konflikten och fram till vägens slut handlar om är hur vägen byggs. Bygger man med mer eller mindre blod? 150 000? 300 000? Eller över en halv miljon döda? Hur stora delar av infrastrukturen förstör man? 70- 80% eller approximativt 100%?
Lösningen som nu måste till och det oavsett vilka andra åtgärder som kan initieras är att al-Assad blir ett dödsoffer i konflikten med resterande krigförande familj och nära allierade. Desto mer direkt desto bättre. Jag vågar säga att al-Assad är värd säkert tio tusen och kanske ännu fler döda att bespara. Går till och med hundra tals andra åt i hans död är det utan jämförelse med besparingen.
EU:s borttagna vapen-embargo är ej tomt. Det gör det upplevt lättare för också andra länder att ge utökat stöd. Vapen riktade för al-Assad's död i teknisk kapacitet är starkt att rekommendera som dessa aktörers huvudsakliga kortsiktiga inriktning.
