Betraktar vi pågående nyhetshändelse relaterat NSA och trafik- och tycks det enligt uppgifter nyligen innehållsanalys är en fråga lite vid sidan om diskuterat huruvida det kan användas som verktyg i andra politiska frågor ex. om det är funktionellt för diktatur relativt egen befolkning.
Det vore vågat att påstå att det inte är en risk. Emellertid finns också begränsande faktorer. Vi kan löst fundera kring två här varav den första får tas för kanske lite mer osäker då den inte är mätbar i stickprov på något enkelt sätt.
1. När vi tar perspektiv från diktatur gäller ju att identifiera strategi och taktik. Utmaningen är ju dock att perspektivet från management här inte riktigt är det samma som är vad som egentligen räknas. Det är lättare att göra poäng och värden i nyhetsrubriker vilket allmänt inom politik - diktatur eller demokrati, nationellt eller internationellt är ganska vanligt - men där målet är mer av den upplevda motståndaren snarare än ex. väljarna eller potentiella revolutionärer.
Möjligen begränsar detta något i år men jag får erkänna att jag dom senaste åren av och till upplevt obehaglig känsla av de lär lite för snabbt relativt förväntat big-organization. Men de sigmoid:a egenskaper håller för dem också snarare än att man inte ska underskatta. Det finns åtminstone en del god kompetens där också. Största glädjen i misslyckanden där för dem är kanske mindre vad de inte lärt i att tala än att det heller inte riktigt fungerar i strategi inte tala alla gånger heller.
2. Scouting att utforska okänt är primary reward sorterande tillsammans med grundläggande - icke abstrakta belöningar - som mat, romatisk-närhet och basal inlärning. Unknown är potentiell risk och potentiell fara.
Personlighetens benäghet till skydd och utforska varierar givetvis. Lätt kanske när man diskuterar det mer allmänt att missa är ju att allt sådant är normaliserat mot "tidens hastighet". Hur snabbt omvärlden och du pågående agerar styr möjligheter att analysera vad du vet, vad du tar in nu och hur långt du kan nu beslut.
Signifikant som ytterst grundläggande koncept i det ligger våra verktyg d.v.s. add-ons påverkande energi-effektiviteten. Dessa ska ej bara ses som en i en domän mätbar faktor i analys utan verktygen är åtminstone etablerat i hur våra biologiska neuronnät uttrycker sin spatiella topologi kanske något troligare från etablerad inlärning från när vi är barn till vuxna över saxar, pennor, matematiska modeller, fordon, fjärrkontroller m.m. och verktygens förmåga att göra saker enklare.
De gör det lättare att vinna.
På samma sätt gäller att de omvänt är hot om förlust.
Men hur skattar vi verktyg vi vet finns som är i unknown och hur inverkar det (på normalt ej sjuklig utan bildlig) "paranoia"?
Som alla drinkare och rökare vet skattas reward från den mest angenäma maximum medan realiserad belöning i bästa fall endast är viss påminnelse genom reduktion av abstinens och normaliserad funktion.
Så vitt jag vet finns endast en grundläggande skattningsmekanism relaterad inlärning så det finns för mig i alla fall ingen orsak att spekulera om annan. Best case bland inlärt vi har förlorat eller vunnit med normaliserat via sigmoid-funktion för domänen.
Domänen för USA generellt internationellt är lätt public relation problematiskt kring det här sedan länge. Men i all praktisk verktyg är det föga mot vad som gäller för personer levande i en faktisk diktatur. Att det hela ej riktigt kan diskuteras torde inte underlätta för diktaturen centralt heller.
Att en till big country pysslar med något din diktatur kanske små-gillar som du föreställer det därför att det får dem att verka bättre reducerar knappast känslan av att de tittar av och till för att se att du inte avviker problematiskt långt från projekt målets idé om riskfria medborgare. En normalisering mot en demokrati adderande till paranoia.
Från ett och två skulle det egentligen inte förvåna mig om en hel del i det här är mer representativt proto agen (åtminstone i lingvistisk-mening) än självklart. Problemet också om så och man via metod-rymd ett lurar sig själv vågar jag inte utesluta att man köper det och det större problemet är att det finns i så fall ingen vinst i det utan endast mer upparbetat adderat bakgrunds känslor i potentiellt utlösande. Som att gå längre från för att råka ut för något värre och också om du upplever då att du förlorar i det är det heller ingen som vunnit mer av det större problemet. Det är lite av samma förenkling vi lätt hamnar i som ett är exempel på att vi tror att mycket som efter att händelser nått ny sundare eller mer problematisk stabilitet saknar vad som vunnit eller förlorat är vad vi pågående tills dess åtminstone (och än mer irrationellt ibland längre tagande saker "personligt") försöker approximera med small group dynamik d.v.s. ungefär hur folk i vår närhet fungerar oavsett om det handlar om större aktörer representerade miljoner människor som påverkas bara representerade av namn och kanske ansikten.
Oavsett det därmed inte sagt att det inte är korrekt att understryka paranoia. På flera väldigt verkliga sätt är Kina en krut-durk. Snubblar du lite borta i tankar medan du röker en cigarr får du fyrverkerier men det är ju inte riktigt poängen heller i att skapa ett verkligt värde. Kärnfrågan kommer kanske närmare ner till hur mötet av människornas kollektiva språk och information bygger en potential som när realiserar orkar längre och om det byggande sker mer problematiskt än nödvändigt. I det senare gäller moraliskt förenklande dessbättre att föga verkande i annan riktning än diktaturen är riktigt mätbar i negativ valence där men det är åtminstone vad jag tycker att man kan fundera lite mer kring relaterat
Praktiskt gäller sedan när vi har vad vi sammanfattar med begreppet "själv-censur" att reglerande funktioner hanterande impulser till paranoia existerande vilket gör att vi har motsvarande en pH-buffert. Det är en fråga om hur vi uttrycker oss och argumenterar - kanske inte minst praktiskt en fråga om tidsperspektivet för den so talar relativt vad vi talar till. Vidare är ju gruppen vi adresser av viss betydelse tänkt från primary reward till aktion linjen. För många i antal är det mindre frågor där andra primary rewards i sig kan vara styrande. Emellertid gäller ju också att den grupp för vilken kanal-realiteten existerar har högre spreadability i samma population som de själva hör till och från varje där finns åtminstone viss spreadability utåt. Och ingen reward är i sig ens i en människans neuronnät lika lite som i populationens upplevelse såväl som ekonomisk realitet begränsad i sig själv. De påverkar varandra.
Sammanfattnings tror jag nog att föga påverkas. Men adderar man motivation utnyttjande kompetent kan man ta värde. Om inte kanske man tappar lite ett tag. Den allmänna bilden är väl ungefär trycker man på ordentligt kan man antagligen nå i alla fall ett seriöst försök till förändring under sommaren eller nästa år beroende på ansträngning så att säga relativt fortsatt händelse där och i övrigt. Rent personligt och tror jag för många kan sådana realiteter komma med konceptuell tanke-utmaningar eller vad vi ska kalla det. Jag tror där att det allmänt är ganska sunt att se det från det självorganiserande konceptet i en implicit kollektiv demokrati eller ungefär jämförbart. Oavsett konkret verkligt värde av ansträngning är det sunt att ta viss distans till vad vi från det kan styra och inte styra och särskilt komma ihåg att vi ej - särskilt inte i en demokrati - bär rätt att bestämma eller ens moralisera över vilka risker personer i diktaturer är beredda att ta för positiv förändring.
