För att vi ser mer när vi behöver vara mer uppmärksamma? Eller för att utropet ger samma verkan?
Men så har vi så klart den bredare återanvändningen av upp där en gemensam nämnare är ökad intensitet.
Åtminstone för antalet vad som kan konvergera till enskilda symboler ökar ju också intensiteten när vi tar ut perspektivet genom en tänkt normalisering till vardagens titta bara på en pinna till att se ett nedfallet träd och natur (kanske en ekorre också). Tills vi når punkten där vi istället ser allt mindre och världen flyter samman. Långt innan är ju det mesta oviktigt och vad vi konvergerar samman till symboler som Uppsalas silhouette eller folksamling oavsett om vi kanske kan namnge en del.
Att gå upp åstadkommer vi ju dessutom genom energi-transformation. Lagrad kemisk-energi omvandlas till rörelseenergi och när vi slutligen står på höjden och blickar ut över världen (med alla de människor vi innerst inne egentligen visste var mycket mindre än vi själva särskilt när de nu inte bestigit höjden vi promenerat upp för) finns den mytiska potentiella energi vi ofta betalar för att bli av med bromsande med benmuskler förutom att behöva röra ben m.m. ned så väl som upp för höjden. Likväl är rörelseenergi vad vi naturligt ska se som närmare intensitet än den potentiella energin: oavsett ungefär samma förändring i den potentiella energin vid promenad-intensiteten.
Samtidigt har rörelsenergi likhet med potentiell energi. När dess förändring till vad som kändes snabbt tidigare varit samma ett tag vänjer vi oss. Lite som när vi vant oss med en viss ökning i ekonomisk-belöning eller språket och idéerna vi har i en egen-flock rörande ett objekt utanför.
Och vapen-effekten - den potentiella intensiteten - gäller så klart tydligt när vapnet kommer i situationer med roller o.s.v. där vi ej förväntar oss det. Under värnplikten reagerade man givetvis föga på ett skjutvapen.
Foto: Oleg Volk
Intensiteten och hur vi upplever den säger oss mycket om situationen just nu relativt tiden innan. När vi resonerar och planerar tenderar vi att försöka tänka mer rätt om förändring utan fartblindheten: närmare energi-transformationen. Att se den som återanvänt koncept - precis som för upp och ner - har vi bl.a. ett exempel på i Enklare än conceptual blending och samtidigt berusande roligt (kompletterad "Conceptual blending" mer praktiskt men lite smalare) där jag också uttryckte det i dom termerna för representationen:
Riktning är givetvis också viktigt. Är vovven som springer mot oss glatt intresserad av våra jongleringsbollar (likt en kungspudel jag träffade nyligen) eller vill den som Tjänstehund Nippe under värnplikten som kommit lös troligt tämligen symboliskt söka dominera Tjänstehund Herman (gediget sociopatiskt störd på andra hundar där hänsyn till Hundförare Husman merarbete under den efterföljande veckans beredskapstjänstkörning med bandage-byten m.m. på Hund Nippe inte styr hur han tolkar världen i antagen PTSD när en hund kommer nära) vi promenerar? Riktning i rummet är därför inte alltid mest kritiskt för vilken intensitet vi själva väljer att uttrycka (eller om vi i rummet blir helt tysta och stilla).
Foto: Belinda Hankins Miller
Hunden har bollen. Såvida du inte försöker ta den blir det mindre sannolikt intensivt.
