Tillsammans med möjligheterna kommer också problem. I svårare frågor men i instanser mer begränsade kan vi komma ifrån dessa med medvetenhet om problemet. I stora frågor avseende antal instanser men med låg komplexitet (ex. rasism) kan problematiken motverkas genom riktad information.
Förkärleken hos många att försöka "förklara" Syrien med endast ytlig information från antingen Irak eller Libyen är ett prakt exempel på hur denna funktion hos människan kan orsaka stor skada genom irrationellt tänkande. Ett exempel är:
- Syrien är Iraks tvilling av Thomas Friedman i Dagens Nyheter 6 augusti 2012 sidan 5.
Medvetenhet om riskerna detta tänkande medför och förståelse varför detta tänkande uppstår gör att man vanligen inser det orimliga och lättare upptäcker när man förfaller till orimliga generaliseringar.
Ett bra många sätt att närma sig det orimliga i jämförelsen är från en till ytan väldigt annorlunda generalisering. Hur främlingsfientlighet kan uppstå:
- Ta en liten svensk ort med endast ett fåtal invandrare.
- Invandrare är lätta att särskilja utseendemässigt.
- De fåtal situationer du mött någon av dem är i samband med att ett brott begåtts alternativt den enda situationen du får information om dem via kollektivt språk (ex. en tidning) är när de ankommer alternativt associerat med problem.
Vi kan här rent av också ha situationen att mer närastående flock bekräftar varandra från exakt samma uppgifter i press.
Inlärningen i korrelationen till den egna orten har nu endast detta att basera sig på i de former som sker utan intellektuellt mer ansträngande eftertänksamhet kanske inkluderande inhämtning av statistik.
Inlärningen är dock inte rationell om den sedan generaliseras utåt t.ex. inkluderande andra orter eller invandrare generellt. Sällan kan man heller från uppgifterna inlärningen baserats på lokalt för orten bedöma om det är rationellt är generalisera dem över alla invandrare där (ibland är det dock det ex. när okända våldsverkare finns i den populationen och det är en funktionell cue för att reducera personlig risk).
Exemplet på när det är rationellt att generalisera lokalt på orten skulle i Arabvärldens möte med Västerlandet motsvara en amerikansk soldat i Irak som troligt tenderade att skjuta manliga personer från lokal befolkningen som uppvisade cue's liknande ett kommande bombdåd eller överfall.
Samma form av inlärning är också aktuell i den politiska situationen aktuell för Irak. De egenskaper i Irak många i kollektivt språk uppfattat gjorde Irak problematisk för USA efter invasionen har skapat stereotypiskt uppfattade samband. Från några av egen-dimensionerna och relation-dimensioner för associerade symboler gällde att när jag borrade dem sommaren 2011 sågs bl.a. följande (finns aktuellt intresse kan jag borra dem färskt och numera mycket djupare):
- Osäkerheten i meningen att uppfattarna tenderar att variera som styrt av förändrad situation d.v.s. temporalt är relativt låg. Det ger att det mer troligt påverkar andra och uppfattas mer trovärdigt.
- Identifierade problemområden uppvisade låg osäkerhet mellan news providers (ex. tidningar, enskilda skribenter, myndigheter, organisationer o.s.v.).
- Egen-dimensioner indikerande "potens" för via relations närastående symboler ligger stabilt under många år jämfört med nästan allt annat i samhället abnormt högt i News power ("emotionell payload", "möjlighet och risk", "motivations inducerande"), Negativt och tenderar trots rationella indikationer på att processen går mot mer Down allmänt (d.v.s. färre händelser och en utveckling mot det lugnare) att för varje händelse åt det andra hållet utlösa enorma uttryck för potentiell Up hos amerikanska skribenter.
Ingenting av det bör förvåna oss. Irak och alla frågor nära associerade till invasionen är enormt emotionellt problematiska. Det är frågor som kostat ett enormt antal människoliv och trots det verkar den mystiskt dolda fienden finnas kvar smygande både innanför och utanför gränserna (och verkar nog väldigt mycket mer så relativt den verkliga situationen än jämfört med fem år sedan där anti-terrorist-arbetet de senaste åren tycks för mig varit mycket mer framgångsrika än vad som enkelt framgår).
Problemet uppstår när tänkare sedan försöker generalisera Irak till andra länder. Även om vi inkluderar också Afganistan i detta är hela populationen man utgår från endast två fall. Det är inte rimligt att utan väldig ogrannlaga försöka återanvända erfarenhet medan ingenting i den aktuella krönikan i Dagens Nyheter bär tecken av.
En oerhört dominerande faktor som i USA:s erfarenhet av Irak och Afghanistan påverkat hela processen men som är implicit och underförstådd alltid verkande och därför missas i resonemang om andra faktorer vilken inte generaliserar varken till Libyen eller Syrien är att USA invaderade Irak och Afghanistan. De sekteristiska problemen i Irak är P ( Sekteristiska problem | USA invaderade landet ).
Att i invasion vidröra marken bör när det går undvikas. Det utlöser revirtänkande. Delvis jämförbart med den effekten i Irak är att eliminerande faktorn i människoliv finns föga tänkbart som kunde göra den amerikanska reaktionen på 11 September så kraftig som att det gjordes på uppfattat amerikanskt territorium istället för mindre uppfattat amerikanskt territorium så som en ambassad i andra länder. Dessutom var det en symbol oerhört kraftigt associerad med det amerikanskt territorium.
Hela resonemanget om att USA eller motsvarande krävs invaderande för att ett Arabland med varierad befolkning ska kunna nå demokrati är oerhört tveksamt när man generaliserar från Irak där de sekteristiska problemen den invanderande armén antas krävas för att lösas är grundförutsättningen redan innan problemen är realiserade.
Det innebär inte att sekteristiska problem inte är verkliga i Syrien och heller inte att de kommer vara problematiska fortsatt. Men vi kan redan nu se konkreta rationella skillnader genom att studera faktiska händelser snarare än att förfalla till stereotypiskt tänkande där vi försöker applicera Irak, Afghanistan eller Libyen på varenda Arabland (eller få för oss att allt som kallas vid symbolen Muslimska brödraskapet kommer bete sig och tycka lika i varje politiskt kontext oavsett land).
Viktiga konkreta skillnader vi kan se i Syrien vi så vitt jag vet aldrig såg i Irak:
- Samtliga grupper är representerade i sammanhang där de för diskussion med varandra och det drivet av egen motivation utan någon entitet egentligen bestämmande med en ganska färdig agenda för vad man ska uppnå.
- Det finns ännu endast en stridslinje. Ännu har vi inte sett två.
- Subkulturer associerade till regimen är representerade på båda sidor om stridslinjen.
Den sista faktorn är ytterst relevant. Betydelsen av denna kommer delvis av följande faktorer vilka kan utnyttjas för att minska riskerna för sekteristiskt våld efter att frihetskriget är vunnet:
- Befolkningen och särskilt mer politiskt engagerade har bättre kommunikation utåt i världen och har mycket bättre tillgång till nyheter, information och kunskap än någonsin aktuellt i Irak.
- Medvetenhet om att diktaturen söker stimulera fram sekteristiskt tänkande finns därför.
- Den medvetenheten är en faktor som gör att subkulturer oftare associerade till diktaturen är representerad på båda sidor om stridslinjen och att de fortsatt går från diktaturen till frihetens sida.
Förstärkt medveten om detta kan både skapa en beredskap för att hantera sekteristiskt våld efter kriget, och stimulera fortsatt att personer i krigsmakten och politiska positioner överger diktaturen för att därigenom också faktiskt minska riskerna för sekteristiskt våld efter kriget.
Det är vidare ytterst önskvärt rörande säkerhetssituationen i Syrien efter kriget att oppositionen redan nu etablerar en säkerhetsorganisationen. Idéen om att återanvända struktur från den nuvarande regimen är rationell kostnads- och kunskapsmässigt men förutsätter praktiskt att den sätts i organisation redan etablerad utan kopplingar till diktaturen där en sådan organisation har etablerade befintliga kunskaper för att minska risken för desktruktiva inofficiell makt hos entiteter associerade till diktaturen.
De som läste vad jag tidigt skrev vet att jag indikerade problemen hos oppositionen att nå samarbete och enhet. Man vet också att jag inte antog att de omöjligt kunde lösas alternativt att en utländsk invasion krävs för att lösa dem. Inte heller uttryckte jag problemen särskilt trevligt utan underströk dem för vad de var: Irrationellt omoget fjantande som skadar möjligheterna att klara av den uppgift de hade framför sig. Det kan finnas bättre sätt att formulera sig på men det är helt säkert att bättre sätt att uttrycka sig på än att förutsätta att oppositionen i ett Arabland mer kulturellt uppdelad inte kan klara av att lösa problem själva utan en invaderade armé.
Oppositionen bär ett stort ansvar. Hur de lyckas klara av samarbetet nu lägger förutsättningar för hur det ska gå efter kriget. Att de klarar av samarbetet efter kriget är den viktigaste förutsättningen för att de ska kunna skapa ett land drägligt att bo i.
Att de inte omyndigförklarat sig själva och fortsatt heller inte accepterar att andra gör det är viktigt. För att klara det krävs att de vågar tro att det är möjligt och inte påverkas av irrationella idéer om att det skulle vara omöjligt. Vi vet att i nästan alla länder har dessa problem gått att lösa vilket t.ex. USA åren efter Inbördeskriget är exempel på: Irak är mer ett undantag än regel.
