När jag besökte grekiska sidan av Cypern för några år sedan var det för ett ofta upplevt modernt land och medlem i EU med förvåning jag uppmärksammade att tror jag inte en enda restaurang jag besökte hanterade betalning på ett sätt som kommer i närheten av att göra det möjligt att se beskattning som annat än i mycket frivilligt.
Ett exempel på samma defekta redovisningskultur torde vara att de enorma budget problemen "överraskade" och i det mesta viktiga verkar ha varit dolda.
Under sådana omständigheter är det orimligt att betrakta lånen till Grekland som annat än tämligen osäkra biståndslån. Om tilltro att EU klarat att hantera krav på Grekland rörande redovisning och i övrigt sund skatteupptagning och redovisning hade det självklart varit annorlunda. Men Greklands problem var ju som jag själv märkte vid besöket uppenbara och problematiken borde med EU:s för just detta och besläktade frågor gigantiska budget aldrig ha överraskat.
Problematiken är därför varken begränsad till Grekland, Spanien m.fl. enskilda länders defekta accounting och från det undermåliga ekonomiska prediktion och därmed ofullständiga styrning utan finns helt jämförbart avseende samma frågor för respektive EU-land lika mycket hos EU där det enda praktiskt meningsfulla måttet på EU:s byråkratiska kvalitet i detta är hur bra de klarar att prediktera dessa problem i tid, och på den politiska kvaliteten hur väl givet betrodda prediktioner lyckas bedriva en politik som undviker detekterade potentiella problem.
EU:s nuvarande system är inte vad som förtjänar förtroende i detta. Hela debatten med målet att få Tyskland att ösa pengar på skadorna dessa brister orsakat utan att man ska behöva åtgärda de bakomliggande orsakerna Tyskland i väldigt begränsad utsträckning ställt önskemål om korrigering av demonstrerar att varje klok aktör håller sina pengar borta från lån associerade till dom här frågorna. Åtminstone tills mycket långgående krav relaterat till redovisning, uppföljning, korruption, svarta pengar m.m. där hela EU förs upp i nivå med Sverige respektive Tyskland trovärdigt implementeras.
En associerad fråga är också effektivitet i olika branscher. Bank- och finans tenderar därför att kunderna särskilt på individ-sidan är föga rörliga (bl.a. orsakat av ett fåtal större val jämfört med som i dagligvaruhandeln nästan dagliga) vilket resulterat i att bankvärlden tenderar ha extrema kostnader relativt till komplexiteten på vad man uträttar. Det skapar en mer avslappnad bransch där indirekta krav via kundernas rörlighet inte rensar bort överkostnader och inkompetens. En lägre nivå medarbetarna jämför sig med blir det normala. Deras vid problem skadliga inverkan på hela ekonomin har aktörer i många länder lärt sig missbruka.
Hårdare regler i denna sektor är nödvändigt. Jag tror också att det sundaste långsiktigt är att ta lite större problem nu än att kompensera för vanliga långivares sunda ovillighet att riskerna sina pengar på krisbanker. Hellre att fånga upp dem lite senare när de vägrar att samarbeta i samband med att de slår igen verksamheten. Eller än bättre förändra lagstiftning där hårda krav på deras ekonomi ställs och när de inte uppfylls möjliggör tvångs förvaltning av ett europeiskt organ med mycket starkt tyskt inflytande.
Problematiken lär väl hur som helst leda till viss valuta brist och därmed kanske efterföljande något förhöjd inflation i euro-området. Möjligen är det positivt för Sverige. Ränteskillnaden och de bättre statsfinanserna lär väl dra till sig kapital flytande in möjliggörande lån från oss till EU för vilka man kan utnyttja insider-informationen de politiska funktionerna ger för att besluta utifrån om denna typ av förändringar seriöst görs om lånen är vettiga. Säkras de mot inflationen och räntan ligger liten högre kan det tänkbart om man utnyttjar situationen sunt ge en i praktiken kostnadsfri avbetalning på vår egen statsskuld.
