Bland det mer läsvärda runt krisen på flera veckor åtminstone jämfört med de större utländska tidningar eftersom jag inte följt de svenska på ett tag var Peter Wolodarski: Förrädiska bilder av krisens orsaker och lösningar genom att ta ett viktigt mer sällan diskuterat perspektiv.
När det gäller frågan om att skära utgifter eller (försöka) låna för att stimulera är det svårt att se att någon av de länder som gjort de senare mest och längst har vunnit särskilt mycket på det (ex. USA, Japan och Spanien).
Lånen till Spanien ska ju inte ses som stimulans av deras ekonomi utan konsekvensen av att man länge lånat in pengar till ekonomin. Det samma gäller Grekland: De har lånat sig in i krisen.
Därmed inte sagt att jag egentligen nödvändigtvis tror att det ena är bättre än det andra i någon gigantiskt avgörande betydelse. Jag tror nog att på några års sikt är länderna på ungefär samma plats oavsett vad de gör här och nu men det är tänkbart att det kanske är en bra tid att lösa problem som kontinuerligt verkat väldigt länge nu. Problem inte bara hos t.ex. Spanien utan systematiskt och i risk gigantiskt större hos EU där man uppenbart inte bättre än tidningarna klarar av att följa EU:s ekonomi.
Det går inte att ha en gemensam valuta om EU bedriver verksamhet på den nivå som nu kommit i dagen. Nu kan man tycka att det är rimligt och troligt att dom löser problemen men det gällde lika mycket långt tillbaka och det är en viktig fråga som inte får tappas. Den här typen av problem är vad varierade länder regelbundet råkar ut för inom EU såväl utanför där de givet euron kan ge en del spridd på problemen övriga bättre slipper.
PS
Kanske borde Sverige utvärdera alternativ till EU? Vad bland det av den Norsk-Svenska Unionen? För mig känns det som en klockren samarbetspartner: Olja vs Vattenkraft & Kärnkraft, Fiskeindustri vs Gruvnäring, Oljefonder vs AP:fonder, 1 Nobelpris vs Många Nobelpris:er.
Man ska inte måla fan på väggen bara för att telefoni-företagen inte riktigt klarade av att samarbeta. De två norsk-släktande jag haft att göra med professionellt tyckte jag båda var duktiga - Maj-Lis Farnes och Örjan Reinholdsen - och det tillsammans med deras härliga spar-moral i kontrast med EU:s 200 miljarder hit och dit som försvinner vecka från vecka tycker jag lovar gott.
För mig som Pan-Skandivan är Norskheten vad jag beundrar och vill lära mig mer om.
Att Sverige längre tillbaka orättfärdigt kan ha tagit en för stor roll i tidigare politiskt samarbete av unionstyp menar jag är en moralisk skyldighet för oss att göra ett nytt ärligare försök där vi ger den härliga norska sparsamheten riktigt norrländsk relativ-politisk-representation. Jag tror att snabb sammanslagning mellan olje-fonderna och AP:fonderna kan bibringa management där en sund norsk-sparsamhet och moraliskt korrekthet.
