Alla vägar bär till Teheran vilket är hög komplexitet där men görande analys och prediktion lättare för omvärlden. Relaterat tror jag någon högtidsdag Iranska revolutionsgardet och som fortsättning på Spännande tider: Från (Syrien) till Iran via "Irak"? har möjligheterna till sammanfattade skildringar av dem ökat i teve och andra medier. Jag tvivlar inte alls på att de är förhållandevis goda soldater: Rent allmänt tycks mig runt om i världen att entiteter som har pågående praktisk stridserfarenhet har stor fördel relativt de som saknar de samma. Och Iran låter dessa få stridserfarenhet lite varstans i Mellanöstern.
Samtidigt får jag ofta en känsla av att man förstår fel kvaliteten av enheterna kombinerat användandet i att uppnå värde resp. vilka värden man egentligen söker.
Betraktar vi Hizbollah i Libanon (och Syrien) vilka aktivt slåss med medarbetare (soldater) i revolutionsgardet och tar del av kompetens och utrustning från Iran nåddes menar jag dom största framgångarna ett större flertal år under vilka många ansåg dem misslyckas. Syfte och mening med Hizbollah är ej i någon väsentlig utsträckning att bekämpa Israel eller ens för sakens egenvärde utanför egentligt övergripande syfte bibehålla kontroll i Libanon.
Snarare är Hizbollah liksom många andra strukturer såväl associerade nära Iran som associerade en del Sunni-entiteter (i sakens natur att vi i de senare är i princip helt bland dem som förvaltar redan givet värde ex. Saudiarabien snarare än säg marginaliserade medborgare missnöjda rent allmänt och tycks det osunt ofta söka svaren i religionen - men självklart även om svaren söks någon annanstans så som vanligare medan Sovjetunionen fortfarande "levde" gäller att själva det icke-demokratiska systemet som sådant tenderar att öka risken för radikaliserade grupper då alternativ att söka förändring utan vapen ej nödvändigtvis ens alltid mindre farligt och kanske varken bättre eller sämre i effekt: Ej troligt ökar tortyr m.m. också riskerna här) transformerats till att under allmänt samhälleligt sönderfall fram till nutid bibehålla med "sega-strukturer" (smetar sig lätt ut - kanske prestigelöst med mindre behov av lokalt myndigheter m.m.) viss stabilitet.
Över delkomponenter när vi sträcker oss över hela regionen ligger i stabilitet inte minst att balansera andra aktörer som resp. upplever varandra som hot mot den egna stabiliteten.
Utifrån detta tycks det trivialt att konstatera att man i en aspekt varit framgångsrik. Men att man samtidigt aldrig orkat till att komma i en bättre position än man hade året innan. Resp. tolkning (och båda förekommer) av att Iran övergripande är i år starkare än motsvarande vad vi kallar Saudiarabien & Co, och omvänt istället den senare starkare, är i båda fallen menar jag helt felaktiga och bygger på att man ej ser vad resp. aktör söker uppnå under allmänt kontext av i regionen samhälleligt sönderfall (vilket vi ju kan kvantifiera i antal miljarder förstört under en viss period utifrån kostnad att bygga upp det igen i den mån möjligt: Vilket det ofta ej tycks vara).
Idén om ett modernt teokratiskt Stor Persien enande diverse folk närmare deras religiösa tolkning än andra skolor inom Islam tvivlar jag starkt på att konkreta realistiska (vilket så här många år efter revolutionen - och för den delen kanske då också - känns troligt i delar - politiska såväl som teokrati-politiska - ledningen Iran) ser som vad man primärt vill ha som praktiskt styrande målsättning. Det primära målet tror jag är att uppnå bibehållen stabilitet och överlevnad som nation.
Överenskommelsen om antalet centrifuger (som jag förstått det ett hastighetsbestämmande industriprocess steg i tillverkning kärnvapen: Inga av mina gamla kursböcker kärnfysik pratar om centrifuger och jag orkade då ej titta mer än ett par sidor av irrelevant Iran-information på Google) var därmed tror jag tilltalande för dem. Ökad tillgång utländskt kapital ger möjlighet att öka stabiliteten inom Iran.
Inte minst är det viktigt för teokratin genom att man i geografisk-närhet utanför landet befunnit sig flera år nu under accelererat sönderfall av strukturell-stabilitet vilka gör regionen allt mer volatil närmare och närmare Iran i sig.
Engagemanget Syrien må ha uppnått något för dem där (jag avstår från att försöka bedöma det men jag kan se hur man kan argumentera att så är fallet) men stabiliteten är ej vad den varit och kommer ej de närmaste 50 - 75 åren (eller åtminstone de närmaste åren som följer). Engagemanget i Irak har ej heller kommit med resultatet att man nått stabilitet. Tvärtom blir landet allt instabilare för varje år. Det tycks ej otroligt att beslut engagemang där såväl som kanske andra områden där man ökat sin närhet sista åren alltid varit reaktivt på en situation där instabilitet indirekt hotande Iran ökat för snabbt för att man ska våga något annat.
Står valet mellan motsvarande en rätt-trogen övernitisk grupp lik det som revolutionsgardet föddes ur och ingen alls föredrar man säkert det sista ty övernitiska rätt-trogna utanför kontroll av regimen Iran är accelererar instabilitet lika mycket som sunni-radikaler. Praktiskt står nu valet ej bara mellan dessa två alternativ. Faktiskt är det senare alternativet ej heller vad Iran kan besluta om åtminstone utanför det egna landet (och tror jag ej utan stor försiktighet där heller). Utan man får i Irak såväl som andra områden försöka finna efter bästa förmåga något av den transformation till teokratiskt-regulariserad och kontrollerad "righteousness": Vad man kan få ut ett värde från kompenserande för komplexitet och kostnad genom att inducera inflytande (d.v.s. potentiellt bidragande till övergripande mål om att försöka fördröja och kanske vända sönderfallet innan det nått själva "Iran") samtidigt som det följer instruktioner och ej i religiös- eller övrig kulturell persisk-nit gör "för mycket" och startar ett allmänt krig inkluderande Iran på arabiska halvön.
En målsättning väl så sund i perspektiv från teokratin som någon annan men ej riktigt vad man klarat vinnande redundans. Man har ej på flera år nu klarat att bromsa i närheten av tillväxten instabilitet. Regionen är en krutdurk och det må vara att två av de mer stabiliserande faktorerna (osäker om paradoxalt är riktigt rätt term här?) resp. är:
1. Inkompetens hos aktörer som söker reducera instabilitet (jag är inte främmande för att i flera delar är det eventuellt - en del pekar på det men jag skulle behöva titta mer här eller vilket ej känns aktuellt eller moraliskt försvarbart troligen lite enklare göra några små praktiska tester - inte svårare än att för vem som helst nästan som känner hur man "talk the talk" "uppmana" folk att ta tag i saker som de växande irriterat sig över många år - ibland som del av kultur många generationer). Större kompetens och hela regionen hade brunnit idag inkl. Iran och Saudiarabien vilka hör till de upplever jag troligare att börja bränna ner sina länder.
2. Israel. Över under också de bästa åren för regionen under sönderfall är osäkerhet ett av de emotionella tydligare obehagen från individ till population. Osäkerhet handlar ej bara om den osäkerhet flyktingar vars tillgång man och vatten såväl som tak över huvudet kanske är satt i fråga utan också folk allmänt som kan leva under från relativt acceptabla till mycket goda omständigheter. Det är lätt stress och ett lätt obehag.
Gamla fasta - tillsynes oföränderliga - sanningar så som religion blir viktigare upplevd stabilitet reducerande obehag av osäkerhet. Det samma gäller gamla trotjänaren Israel som nu under vår moderna historia sista halvan 1900-talet tills idag funnits som "anti-polaritet". Du kanske inte kan kritisera prästen eller kungen - eller din lokala feodalherre (och vi har sådana också i regionen) - utan att torteras, mördas eller fängslas. Kontextuellt relaterade (d.v.s. relaterade i mening krig och våld ligger i konflikten) entiteter som alternativ till de omedelbara hoten ger viss strukturell stabilitet. Inte för att det som vi väl vet från ett flertal krig och återkommande mindre väpnade aktioner, resp. upprustning i regionen där nu just frågan om Iranska framtida kärnvapen är en del av det, det egentligen stabiliserat regionen som sådan i mening av förändring. Det må i anti-oro huvudsakligen vara ett kognitivt värde för individen än vad som skapar någon politisk stabilitet för någon. Utanför strategier som mer är av naturen att "låna för att betala av lånen" och försöka göra det så långsamt ökande lånen som tänkbart (jfr att vi kan se att Hizbollah och Iran kanske kan få ut eller uppleva sig få ut värde egen-stabilitet från Israels-existens: Men i allt konkret ruttnar områden där detta värde är aktuellt utan att man når dit att man börjar bygga riktiga strukturella värden som håller sig över åren. Mycket Hizbollah är just nu i Syrien och slåss där vilket kanske bromsat ökningen instabilitet Libanon men det är mer spekulativt ty själva processen innan de gick in i Syrien i form av flyktingar från Syrien med alla problem för ett fattigt land det innebär är oförändrade - men självklart att vi kan tänka oss och jag kan tro det som ej otroligt - att Libanon varit svårt brinnande idag om ej Hizbollah hade börjat tömma sig i Syrien. ).
Idag tar Iran för att tröga ner (liksom andra länder i regionen som Saudiarabien också gör) sönderfallet som ökat problematiskt sista åren kontinuerliga kostnader Libanon, Syrien, Irak, Yemen, (där vi sätter gräns för inkludering att man är engagerad väpnad konflikt) och högst troligt fler länder som jag spontant tänkte på.
Irritationen osäkerheten och accelerationen innebär ökar i sig risken för större krig. Så som mellan Saudiarabien och Iran. Såväl som risken för sönderfall i Iran och Saudiarabien. Vem vet kanske är en, flera eller alla "dåliga" scenarier egentligen bra. Det tycks inte som regionens värde idag just är avsaknaden av problematiska konflikter eller att man seriöst söker dem lokalt. Att man väljer borta andra sorters verktyg för att lösa problem innebär ej att problemen ej kommer tvinga fram lösningar eller förändringar. Utan det är i så fall vad som behöver transformeras den väg som man låter det gå fram: Var det rinner fram.
Lämnande perspektiv av Iran och Saudiarabien upplever jag som argumenterat i Nationalstaten Kurdistan: Komplexitet är dyrt men ändå dåligt: Nationalstaten Kurdistan förenklar och är just nu för utsträckt svårt dyr att äventyra att ett Kurdistan i Irak kan bli ett brohuvud för stabilitet p.s.s. som Israel i praktiken blivit det (ex. genom att ha ekonomisk tillväxt i kompetenskrävande områden vilket är långsiktigt oerhört viktigt för regionen och som trots stora subventioner är ej självgående - d.v.s. de fortgår och når sällan just särskilt mycket ens med dem - i något annat land i regionen). Aktuell tillväxt instabilitet:
"“The Iraqi army and the Hashd al-Shaabi are not the only state that are attacking us. We have intelligence with 100 percent accuracy that there are also the Iranian army and the Revolutionary Guards among them,” Shwan Shamerani, commander of the Peshmerga second brigade in Kirkuk, told Rudaw on Saturday."
Från: Kurdistan: Iraqi forces, Shiite militia engage in fighting with Peshmerga south of Kirkuk | Rudaw.net
Är också en mycket god möjlighet för Israel att via kanske diskretare stöd etablera långsiktigt samarbete. Det är tror jag ej att öka instabilitet utan minska den såväl kortsiktigt som långsiktigt att eskalera mot försök att föra in norra Irak i ett statssystem motsvarande Irans där en större Shia-befolkning äger politiskt-inflytande åt ett antal etniska minoriteter (och övriga). Sådant tillför ej stabilitet utan skapar och jäser en enorm bomb ty systemet ger ej något för någon utan är i bästa fall (i perspektiv från teokratin) ett tillfälligt värde förande bakom ljuset samtliga medborgare (inkl. majoriteten).
Jag tror ej heller Iran gör bedömningen att man tillför mer stabilitet görande annat än väldigt lite i år och nästa år (därefter vem vet?). Man prövar om man reducera osäkerhet men krävs mer än en viss nivå är man troligen ännu ej redo att gå vidare Irak-Libanonisering till hela eller huvudsakliga delar av Irak (inflytandet är dock väsentligt). Vilket talar för att våga här för att etablera en långsiktig första plattform för stabilitet.
Vidare har man mot förmodan fel är det självklart tråkigt. Men man måste förstå att kurderna har utsatts för folkmord gång på gång under såväl denna som tidigare Irakiska regeringar. Mycket värre än så blir det ej. Och möjligen kan man lyckas bra även trots vissa mer utdragna problem. Sådana problem är jag ej främmande för att tro kan göra Iran i sig själv instabilt med följd att sannolikheten för att teokratin faller åtminstone ej är liten (även om kanske - väldigt svårt att bedöma - troligare). Intensitet föder intensitet när vad som när elden finns. Så vi ska ej förvånas - ta det för troligt rent av - att intensiteten vi har refererad i citerad nyhet kommer vara nog för att vi närmaste tiden också kommer se intensitet i Iran. Området är för nära Irak för att vara contained avseende Iran. Iran är också utsträckt i fortlöpande kostnader (Syrien o.s.v.) vilket gör dem lättare reaktiva beslut (saker går av bara farten). Sådant kan ibland vara starkt men här där intensitet i sig är "värden" / "risken" kan det ganska intressant. Och det är inte primärt (även om jag ej vet nog för att bedömda det alls för kurderna i Iran) kurderna utan huvudstadens medelklass jag primärt förväntar mig aktivitet från (det är också den ända grupp i Iran som jag försökt följa: Övriga upplever jag är ej bra tillgängliga att bedöma utifrån).
Jag ser med andra ej någon självklar ner-sidan möjlig från att eskalera uppåt godtyckligt. Ej någon som ej redan är given med tycks det högre kostnader default än en lyckad utgång här har.
