Starkt i discourse. Och med rätta från livet allmänt: Vi strider med hopp ty alternativet är att acceptera förlust och död ej nödvändig. För situation som nedan given förlorar vi alltid på att ej ta striden.
Nivån vi kan ta fel skattande möjligheter i emergence i mening av nya koncept och möjligheter vi innan ej ser är mycket högre än vi lätt förstår (oavsett att vi i andra sammanhang förberedande lika problematiskt tenderar att överskatta det samma när riktningen istället är negativ: D.v.s. räknade hög kostnad med antaget låg risk för emergence av katastrof - som japanska kärnkraftverket i vatten - felaktigt låg som risk). Och också om vissa resurser - magikern som för övriga aktörer i scenen är närmast ortogonal för vad han klarar men ändå samtidigt begränsad av rummets regler - ej kan tas givna utan att man givit upp via endast en annan väg ej varande redo kan vi åtminstone entydigt i såväl böcker som film lita till att Gandalf försöker. Han må som normalt komma sent till slaget p.g.a. shit men han tror det gör skillnad att försöka så han försöker komma alls (lagom till segern när mer åldrad erfaren management kan krävas efter att ungdomarna gjort det lättsamma arbetet).
"The sun is rising. Look to the east."
Jag är enormt svag för just denna sorts strid. Starkt i såväl drama som verklighet.
