Förutom den roligare informationen om hunden är Dear Leader review – a telling account of the madness of North Korea | The Guardian ett fint exempel på hur alla länder kan klara att marknadsföra sig oavsett hur tuff start man har. Ett seriöst och vågat internt arbete kan man nå långt med.
Kim Jong-il var möjligt hundägare (kanske jägare och sportsman):
"Jang was summoned with a select group known as The Admitted to meet Kim Jong-il. This involved a complicated journey under high security to an island where the leader appeared with a small white puppy."
Kanske var hundrasen en Korean jindo dog?
Foto: Sysop, WikiDog
Med i Wikipedias Korean Jindo Dog flera exempel på vad som kan vara en oftare upplevelse av lojalitet hos rasen eller en idé om att den oftare upplevs mer lojal. Ett exempel:
"In 2010, Son Min Suk (손민석), a member of Korean Security Forum, wrote that most of Korean military dogs were German Shepherds, and that Jindo dogs were not fit for military dogs as they were highly likely to escape their duties to find their first handlers who might be discharged from military services, or to come back to their original home."
Från: Dear Leader review – a telling account of the madness of North Korea | The Guardian
Praktiskt för en politiker i en utsatt roll.
Tankeväckande artikel givetvis. Men ger samtidigt en del fin kontrast även om det vore kul att läst mer om vad det exakt var för hund. Bjuder på vin och en trevlig semester-ö och när uttråkad leker han med valpar. Det här med böckerna och övrigt beställt redaktionellt material ge ut lite diskret via omvägar i Sydkorea refererat i The Guardians kan nog många av oss känna hör till vad vi skissar och små-skriver på inför en värld utan oss ty vid ev. behov vem vill egentligen överlämna till eftervärldens mindre kunniga att skriva de första etablerande och oftare citerade biografierna. För säkerhetsskull gör man det viktiga arbetet själv, funderar något för att få det uttryckt av en annan (annars blir det bara underliga) och så får vi alla en i det eleganta rättare bild av vad som egentligen hände. Super-positionerad eller superlativ sanning brukar jag kalla det. Mitt perspektiv viktad med min unika vetskap och vilja att våga ta ansvar för att skriva ner det rätt men samtidigt med respekt nog för läsaren att ge en lämplig mellanhand som rättar till småfel och gör det till den intressantare för den som redan har läst självbiografin men vill lära mer biografin. Framtiden är bortkastad på ungdomen och inte minst för expertområde som mig själv där jag vet bäst lämnar man säkrast det hela avklarat i förväg.
Och kanske stämmer teorin att den från norr redan med mongolerna. Riktning och tid är åtminstone inte orimligt. Asien tidigare är mer av de små hundarnas hemvist vilka kan ha fått "mutation" för det redan på vandringslederna från Afrika till Kina någonstans runt dagens Syrien eventuellt (en studie från tror jag 2010 troligt länkad härifrån runt då). Medan det är möjligt att enligt senare forskning att varg korsades in igen närmare Europa.
Denna har dessutom något av mastiff-tyngden. Normander ännu för rörelse in våldsamt mot försvare där sköld och stickvapen snarare än led av armborst-skyttar likt ungefär tusen år senare: Hundarna går till angrepp med och framför sköldlinjen eller den enskilda krigaren med eller utan häst. Och dessutom försvarlig tyngd vid övriga handgemängd med eller utan mer allmän stridande invaderande.
Korrigering: Normanderna avsåg jag som Wikipedia fick mig att inse efteråt med referensen till hunnerna:
"It is less contentious that the Alaunt is likely a genetic predecessor to the English Mastiff Introduced by the Normans. These dogs were developed by the Alans, who had migrated into France (then known as Gaul) due to pressure by the Huns at the start of the fifth century. Intriguingly they were known from the Romans to live in a region (the Pontic-Caspian Steppe) about 700 km to the north of the region where the Assyrians once lived. Again, any canine connections are speculative."
Där vi har en av de möjliga kanalerna för grund-formen och genetiken att nå så långt västerut slutligen som England.
Vi kan se att de går att jaga med - stor nog att fälla hjort (eller vakta). Men de har storlek nog att äta saftigt. Så värdet strid eller möjligen avskräckande via storlek vaktande bör kanske ha varit vad som motiverande hundar ätande som en soldat eller nära nog i alla fall när stor bland stora hundar.
Om vi tar dagens engelska mastiff och drar upp storlek resp. päls något men behåller musklerna kommer vi möjligen ganska nära Sredneasiatskaja ovtjarka och båda om man tänker sig en del senare inblandning av något inte otroligt släktning även till den japanska spetsen via sen-inblandning kan vi ha ett till uttryck av de hedna krigshundarna.
Foto: Mr / Mrs Own Work
Vi kan möjligen ha något av samma psyke även i ex. den italienska fårhunden. D.v.s. arbetande ganska självständigt offensivt och proaktivt med en förare eller två men med stor medvetenhet om en flock rörlig man vaktar runt och håller sig nära. Jämför ej vandra bort från lägerplats under folkvandring för att besegra kelter eller vad helst involvernade ett större antal människor rörliga i centralitet med en förare man är mer rörlig tillsammans utåt men återvändande till övriga. Också en gigantisk hund.
Och så själva mastiffen - närmast de saxiska som torde vara komma någonstans innan dess österut ut på steppen där ev. de tidigare släktar från. Mastiffen nedan är möjligen en working dog inom pornografi eller prostution (det framgår inte i Wikipedia men motivet kan tänkas indikera det).
