Komikens problem - en kostnad för viktigare frågor - är vad vi lätt förstår även om många kanske inte klarar att prioritera rätt själva (praktiskt kanske en fråga man samhällsmässigt bäst hanterar genom att inte se hos vuxna och istället forma nya generationer av starkare medborgare genom att bättre filtrera media och skolböcker):
"Mycket efterfrågat både i besöksstatistik och e-post är att försöka dra ner på mängden "komiska inlägg" och prioritera upp inlägg rörande grammatiska meningstolkningar. Det tycker jag är ett lovande tecken på mänsklig storhet och inger hopp i kontrast till den excess av vulgariteten vi alla tvingas möta och jag vill verkligen understryka att jag inteskulle gå nära den lägre sida av människan vi kan kalla ridiculous - inte sällan blandmissbrukat med andra laster som frosseri och supande på restauranger under s.k. stand-up comedy eller framför televisions-apparater (och kan vi hålla för troligt nära associerat misshandel och ingångsmissbruk till tyngre droger) - om inte för att söka finna verktyg att avlägsna komiken från vår kultur optimerande människan för något större. Så därav betraktar vi det större i människan: vårt språk."
Första versionen av vårt färdiga marsvin att stoppa in i korven. Själva kroppen är här täckt med choklad.
Från: Gerund vs To infinitive
Emellertid har jag lekt med ett design koncept som kan ha viss effekt på individ-basis. Det bygger på idén vad humor är och kortfattat:
- Vi kan inte avgöra vid korrekt relaterat inlärning exakt vad i neuronnäten som hamnade rätt.
- Deltog neuroner relaterade varandra och görandet tränas de som del av lösningen.
- Upprepning tenderar att hjälpa de viktigare att hamna rätt.
- Kollektivt språk är styrka människan dessutom har där vi kan lära av andra och pröva oss fram det (om kunskapen i sig inte är slutmål som inför provskrivningar).
- Genom att förstärka vad vi lättare förstår från den visuella världen kroppsdrag överdrivet når vi god träff om vettigt.
- Utifrån valence-dimensioner som kan inkludera vad vi tycker om saker får vi tydligt igenkännande.
- Samtidigt uttrycker vi bredd och omfång. Vad vi i andra situationer kan avgränsa mot.
- Ofta viktigare i den mer vågade humorn - den som inte sällan tar stor andel bland det kommersiellt potenta att döma från teve-program - i språket ges också en falsk träff relativt risk och fara.
- Att hantera det träningsmässigt konvergerande motsvarande en konkret fara kan vi se är problematiskt. Och vad mera är:
- Tycks det svårt ens vid game-training uppnå detta.
- I bästa fall har du personer motiverade mer i det maskulina event-intresserade om vi tänker oss ex. värnplikt och liknande.
- P.s.v. om man som jag efter att tittat djupare på en negativ stereotyp börjar se styrka och världen iden och som bland de sista där det kände upplevde mig kanske lite diskret färgad.
- Är det den motiverande positiv valence värde jag ser: det som mot-verkar faktisk verklig negativ stereotyps inverkan.
- Den verkliga känsligheten och problemen i upplevelsen av den negativa stereotypen får man icke ens försökande.
- D.v.s. vi uttrycker i bästa fall det ideala-sättet att hantera och reagera på men kroppen tar inte kostnad av att spy ut nor-adrenalin, kortisol o.s.v. för att göra klart för kroppen att bränna vilka neuroner och vävnader som helst bara vi segrar eller överlever.
- Upplevelsen av goda träningstillfällen via det komiska innebär ju faktiska påslag av dopamin (och kanske inte mindre ofta rörande det komiska nor-adrenalin men ej riktigt funktionellt som under hög stress).
- När vi ej kan låta det inverka på hur nära vi står en faktiskt upplevd riskabel-situation associerad med vad man skämtar om tillåts det istället konvertera till en angenäm upplevelse.
- Och liksom annat drog-angenämt är blandmissbruk vanligt och förhöjer det hela. Jag känner väl till det: innan jag slutade med både humor och alkohol har jag haft enormt roligt vid många tillfällen rörande det. Första gången stand-up-comedy mest så tror jag varande också mest drucken (firmafest på Mynta för bra många år sedan: besläktat inkorrekt också involverande en vikingabåt).
Vi vill nu inducera precis den effekten akut. Samtidigt ska skämtet ge en smygande känsla av förnedring, att varit del av en omoralisk händelse med upplevd skuld - skämtet skapades för min skull - , viss desillusion om människans natur, och gärna konvergerande mot och förhoppningsvis vad som når ända fram till mardrömmar.
En tid sedan köpte jag en ljudtuta både för att göra i fallstudie komiskt kring pop-humor jag ej tidigare gjort. Vidare för att göra om tidigare fallstudier relaterat plötsliga ljud (utsidan The Economist ger en ledtråd om annat verktyg där liksom involverande bra mycket av den sommarens fallstudier rörande high intensity of the JAS, the dragon sista varet, och varande den sista perioden innan min cynism återvänt efter ett par år så nära min normala nivå för att ej särskilt rört vid gracefull cute som dimension igen: Jean-Pierre Blanchard bedrift från 1793 tror jag ska balansera det). Deras kollage i ridculou är trots att komiken där använts som ett vapen riktat diktatur ändå delvis olämplig: alkohol är del av bilden. Alkohol och komik är problem nog i sig självt (jämför firmafesten: hade det egentligen inte varit bättre att vi alla arbetat eller lärt oss något nyttigt istället?)
Ridiculou paraphernalia. Det för dess vanliga användning olämpliga ljudtutan. För barn ännu ej färdiga att helt specialisera sig utanför nöjen finns ett domino-spel som exempel på något bättre sysselsättning. Och på en bädd att av sedlar vilka kan indikeras som en belöning vid myndighetsdag eller dylikt om ej skrattande eller missbrukande humor innan. Förslagsvis börjar man med en stor hög och tar bort lite för egna nöjen om barnet skrattar eller skämtar. I bilden används D-mark då de är inlösningsbara men ej är vad barnet kan stjäla för att köpa skämtartiklar eller annat med.
Emellertid klarade jag ej att göra ljudtutan komiskt trots flera inspirerande scener från välkänt roligt på missbruksnivå Family Guy. Däremot kunde det upplevas lite obehagligt kommande out-of-context. Betänk nu detta i det visuella:
- En korv vi stoppar själva.
- Ytterst god och påkostad.
- Ett kulinariskt mästerverk.
- Men med något överraskande inuti.
- En överdrivet - vid närmare titt - orealistiskt råtta.
- Personen andas ut. Risken för att ha ätit råtta och kanske varit del av djurplågeri ersätts av akut humor: hysteriskt skrattande kanske.
- Vår råtta i choklad faller nu i bitar upplöst av korvens fett: och vad vi formade mästerverket efter träder istället fram.
Gärna att slutupplevelsens stimulans här är värre än den riktiga råttan. Samtidigt ska det ju gå att inhandlas kostnadseffektivt. Eftersom choklad-råttan ska göras överdriven är min tanke närmast ett marsvin. De anses ju också gulliga och är tveklöst priseffektiva. En liten hundvalp känns däremot nästan lite överdriven. Hundarna hör ju viktigare till dom goda samhällsnyttiga djuren: vaktande, spårande, ledande blinda m.m.
Nedan har vi ett första försök. Jag kommer ej att tillämpa det praktiskt. Vi ser ju att det var mindre lätt att få bra än jag trodde. Det kan nog krävas en till två försök till innan jag är nöjd. Just detta yttre choklad-lager ovanpå det riktiga marsvinet ska ju falskt efter den första reaktionen igenkännas som ej riktigt för att förberedda den skrattande inför det dess avlivade äckliga marsvins-pay-load träder fram och kanske börjar rinna ut lite när chokladen brister.
Praktiskt investerade jag givetvis ingenting på en bättre choklad men önskade heller inte den verkligt dåliga blockchoklad jag inte fullt förstår vem som köper. Jag valde istället att utgå från en vanlig Marlabor choklad-kaka (fanns hemma men liknande jämförbart går bra) vilken jag smälte på svag värme och blandade med ganska grov-malna kaksmulor för att det lättare ska brista men ändå ge stadga liksom lättare en "komiskt" överdriven kroppsform på den falska råttan. Det fäste dock mycket dåligt på köttet. Nästa gång ska jag pröva att torka det upp till kanske två till fyra timmar i ugnen på en låg värme. Jag tror chokladen fäster bättre då.