Alla som känt mig länge skulle utan större tvekan mindre troligt se mig som ett bra exempel just på prestigelöshet. Samtidigt tvivlar jag verkligen på att en naturligt prestigelös person just skulle intressera sig för konceptets värde som ex. ett taktiskt verktyg bland många för att besegra dina fiender i diskussion.
Utan att ge mig särskilt djupt eller brett i en tämligen stor fråga även om vi begränsar oss endast till prestigelöshet som taktisk dimension vill jag delvis som minnesanteckning för mig själv peka på kopplingen till det komiska.
En sida är möjligheten att definiera vilken den positiva reward-dimensionen är som uttryckt av seger samtidigt som verkliga eller overkliga negativt verkande på vägen dit försummas. Ex. att optimera dina intäkter som skådespelare utan att uppleva dig reducerad som människa av de roller du behöver spela. I konstens än högre nivå ligger förmågan att mästra ett verktyg utan att det begränsar dina andra verktyg. Att klara humor där det r gynnsamt utan att det begränsar din allvarligare röst. Det var en anledning jag fann det intressant att följa upp reaktioner i efterföljande politiska frågor efter resp. av President Obama's komiska perioder (senast mer signifikant som jag uppmärksammat hans stand-up-comedy vid demokratiska partiets årsmöte).
I mycket är det min tro att prestigelöshet som taktiskt verktyg för seger endast är funktionellt för den som naturligt inte är prestigelös. Om dimensionernas uttryck naturligt saknar mening för dig blir också den medvetna acceptansen av ett negativt uttryck för att vinna något större meningslöst utan riktning. Meningsfullheten hittar vi istället i förmågan att riktigt värdera mellan det personliga alltid så begränsat i tid och antalet personer med det större mindre begränsat i tid och populationer.
Ingenting i det gör det självklart att komiken är ett fungerande verktyg för vilken entitet som helst med värde. Värdet kan t.ex. bo i ett varumärke utan samtidighet i argumentationens taktiska förmåga. I detta fall äventyrar det mindre kompetenta uttrycket i humor liksom annan debatt det sparade värdet i reward-associationen till varumärket.
Min övertygelse från ett antal oerhört personligt utmanande fallstudier är också att föga om något av datta pekar på att inte träning är nödvändigt för att lära dig behärska prestigelösheten som verktyg oavsett övning och skicklighet med andra jämförbara verktyg. Särskilt upplevde jag min första fallstudie tydligt i domänen av prestigelöshet lätt jobbig innan jag etablerat övning i hanterandet av detta d.v.s. vad som i bloggpostningar var mer märkbart runt tema gulligt samtidigt som detta med den parallella gruppen otäckt etablerades som textanalys dimensioner i intensitetsavtryck (med ca ett 100 more or less dimensioner under dem).
Kontroll över det personliga humöret och förmåga att hantera seger såväl som motgång är helt säkert också kritiskt för det långiktiga värdet. Upprepade förluster tenderar att göra oss mer pessimistiska vilket kan påverka vår förmåga att se värde i de optimistiska metoderna. En period av snabba segrar ökar risken för att vi inte klarar att se dom mörka moln som hopar sig och planera för den taktiska reträtten.
Framgång i ex. dom otäcka dimensionerna kan etablera preferens för dessa mer än dom gulliga.
Medan verkligheten är att det är verktyg vars värde bedömer vi från verkligheten nu och framöver utan att vi låter det styras från vår egen historia av framgång och förlust. Det prestigelösa valet.
När fienden går åt fel håll blir vi otäcka. När de går åt rätt håll belönar vi dem med leenden. Utan att vi låter vår egen prestige och preferens bli styrande därför annars fortsätter vi att vara otäcka när fienden ändrat riktning till rätt håll därför att det faktiskt innan var funktionellt men nu med resultatet att det uppmuntrar dem till att gå åt fel håll.