Först gäller att när man bedömer "utrymme" för räntesänkning relativt inflation och hushållens belåning görs det under förutsättningar om fördelningen för betalningsförmågan som är minst sagt osäkra (om något tycks de gå regelmässigt fel att bedöma från hur politiken fungerat i dom länder där den prövats och prövas).
D.v.s. enklast för hushållens lån är deras betalningsförmåga beroende av hur stark kronan är. Minskar värdet på kronan blir det dyrare att göra hushållens vanliga och normala lite dyrare inköp i form av hemelektronik, bil o.s.v. Om hushållen istället omfördelar denna konsumtions relativa storlek till lånen respektive inhemska vanor torde problemet vara mindre men när den lägre kronkursen försöks tvingas fram genom lägre ränta bör risken för att man istället lånar mer till inköpen inte underskattas. Det är ju vad svenskarna redan gjort och gjort väldigt intensivt särskilt ett par tre år sedan.
Antar vi nu att lånen minskar i värde i samma utsträckning tycks det vara ett noll-summe-spel. Rent av att hushållen skulle tjäna på det därför att räntan blir lägre. Emellertid gäller ju att finansbranschen hör till de minst effektiva. Ränteavståndet och hur de drar efter den här typen av "korrigeringar" är välkänt. Lånens negativa värde för hushållen bör knappast spegla ett så pass tydligt värdefall i kronan att det har någon märkbar effekt på exportindustrin.
Högre kostnad för lånen relativt vad kapitalvaror kostar samtidigt som lånen falskt upplevs billigare är just nu inte en helt trevlig situation att döma av t.ex. USA de senaste åren.
Samtidigt har Sverige väldigt många äldre i pension. Ännu fler kommer gå i pension. Politiker m.fl. brukar betrakta "problemet" från perspektivet hur mycket övriga arbetar med idéen att det ska finansiera en större andel pensionärer. Det är logiskt eftersom själva "problemet" är att andelen arbetande minskar. Skulle nu antalet arbetslösa också öka blir "problemet" ännu större.
Hur påverkas nu detta problem av värdet på kronan? Minskar kronan i värde blir värdet av pension och arbetslöshetsersättning som betalas ut mindre. Ska samma levnadsstandard bibehållas för dessa grupper måste en större andel av statens värde betalas ut än annars nödvändigt. Hade kostnaderna för hushållen minskat jämförbart (och de kanske de gör) finns självklart inte problemet.
Situationen nu när kronan efterfrågas är istället att andra betalar den svenska ekonomin mer för att äga kronor eller värden som översätts nära kronans värdeutveckling (t.ex. fastigheter apropå kopplingen till bolånen i Sverige). Företagens och privatpersoners möjligheter att utanför konsumtion investera i företag, struktur-förbättringar och effektivisering ökar oavsett om det sker i Sverige eller i andra länder. Skulle den svenska kronan minska 5% i värde och ett företag huvudsakligen svenskt ska frisätta 200 000 000 kr till en större investering för att ta sig in på en ny marknad genom att köpa upp en konkurrent krävs ytterligare 10 000 000 kr. Möjligen blir lånen effektivt billigare men frågan är om det kompenserar för hur mycket kronan går ner.
Ett till i den allmänna diskussionen tror jag helt felaktig förutsättning många antar är att prisökningar vi får d.v.s. inflation är jämförbara med hur inflation var "förr" i Sverige fast lagom mycket mindre. Inflationen förr kom dock med stora låneökningar. Det finns ingen anledning att tro att det blir fallet här. Det är bara varorna som blir dyrare och konsumtion resp. investeringar minskar i den mån det inte kompenseras av ökad belåning.
Låt oss nu se oss om i världen och titta på vilka länder som i mån av behov hanterat de ekonomiska problemen bra. New Economist menar att USA mer än Europa hanterade den ekonomiska krisen tidigt och nu står inför dom glada dagarna. Ett annat sätt att se på det är att USA liksom flera Europeiska länder inklusive Irland och Island skapade dom ekonomiska problem man haft och har genom att driva ekonomin genom hushållskonsumtion och investeringar finansierade genom belåning utan realistiskt koppling till låne-objekten.
Tyskland är ett gott undantag för detta och de har en lång tradition av preussisk noggrann finanspolitik. Ett viktigare sällan diskuterat värde detta medfört för Tyskland oerhört intressant för Sverige att reflektera över är att det lade förutsättning till:
- Investeringar i industri och tjänstesektor med mycket hög komplexitet och värde.
- Ett exempel ligger som "under-leverantör" av komplexa lösningar inom elektronik och mer allmänt industridesign.
- Ett mer just nu aktuellt exempel jag träffade på förra året och glömde tills jag nyligen läste en artikel om branschen i en tidning jag ej minns (möjligen New Scientist, Scientific American eller New Economist men det kan också ha varit någon av de större dagstidningar mer troligt New York Times) är oljeindustrin och för artikeln för året relaterat borrningsteknik.
- Tyska tjänsteleverantörer har i sektorn byggt upp en oerhört tekniskt specialiserad kompetens där föga alternativ för oljebolagen finns givet den tekniska specialiteten, patenter, utrustning m.m. om de önskar göra avancerad borrning där man kommer åt olja annars inte når med "traditionel vertikal borrning" medan tyskarna kan borra lite hur som helst åt sidan.
- Intäkterna för tjänsterna är därefter och dessa tjänsteleverantörers andel av oljebranschen är mycket tilltalande.
Det handlar om att klara väldigt långsamt och långsiktigt kompetensbyggande där förutsättningar för i komplexitet egentligen ganska enkla innovationer som kommer i rätt tid och är nya och därmed ger en dominerande ställning är mindre troligt. Men samtidigt orkar man att bygga upp kompetensen och värdet är det väldigt stabilt p.s.s. långsiktigt värde. Inflationsekonomin med eller utan löneökningar ger föga värde för det men kan istället göra det lättare att försöka konkurrera med produkter och verksamhets- och tillverkningssystem man egentligen saknar förutsättning för utan att gå mot högre kompetens och komplexitet därför att de stora lego-tillverkande länderna ändå kommer klara att göra det billigare.
En till kritik av finanspolitiken är att Sverige som kollektiv gör för få långsiktiga investeringar. Projekt som av och till föreslås är ny tunnelbana m.m. Idéen är att den här typen av investeringar är bättre att göra i lågkonjektur (om Sverige är i en sådan) än annars. I den mån sådana investeringar kommer med stora inköp från utlandet (ex. tåg eller signalsystem m.m.) är de bättre att göra när kronan är stark.
En sedan länge stark föreställning kring sådana investeringar med historia bak till The New Deal är att det jämnar ut ekonomins toppar och dalar (för perspektiv på det ofta citerade exemplet med The New Deal kan man titta på USA:s ekonomi framtill, under och åren efter Andra Världskriget som exempel: projektet hade värde för att sysselsätta folk men att det betydde något i övrigt känns minst sagt tveksamt). Man ska dock inte överskatta statens möjligheter att påverka det på någon större skala. Nu går kronan upp och vi får mer pengar. Försöker vi ta ner den och gör en massa andra förändringar gäller att den ekonomiska vetenskapen idag saknar modellsystem som klarar ens i närheten av trovärdig prediktion d.v.s. det är lätt osäkert om det verkligen blir bättre. Går det relativt jämförbara länder bra är det just bra. Börjar det gå mätbart dåligt där det tycks troligt att t.ex. byggandet av en ny tunnelbana ger arbetstillfällen hos arbetslösa finns självklart ett värde men hur troligt är det? Vad som kvarstår är det långsiktiga värdet av investeringen och för den precis som Tysklands kompetensnivå och komplexitet i vad man levererar gynnas man av stark valuta och låg-inflation.
När det gäller samhällsinvesteringar tror jag förutom diskuterat mer på helt andra saker. Vi har ett utmärkt exempel med ett antal svenskspråkiga journaler där svenska forskare publicerar. Jag tror typiskt för en större grupp investeringar att man skulle få ut mer av att motsvarande journaler istället tar in forskningsartiklar - ev. betalt - med höjd och värde riktat för ett svenskt värde medan svenska forskare publicerar i internationella journaler där de bedöms i ett större kontext. Sverige är allmänt inte dåligt på att ta intryck av omvärlden men i de kanske vanligt för ett mindre land tämligen statiska uniforma strukturer som uppstår i och runt stat ex. universiteten och myndigheter m.m. blir det lätt en subkultur där man bedömer och jämför varandra. Det kan medföra att man ställer för låga krav på sig själv och andra och utvecklas mindre som människa samtidigt som bidraget till ett bättre samhälle reduceras. För att motverka sådant är självklart granskande medier oerhört viktiga och för just ett mindre land kanske mer viktiga.
Dagens Nyheters excellenta granskning där man bättre än förväntat av svenska medier (än mer överraskande var faktiskt att UNT verkar försöka satsa mer åt granskande journalistik: kännbart högre läsarvärde så jag tar nog och börjar läsa den oftare) både klarade en kompetent mer fullständig granskning och verkade med tror jag konkret effekt mot en långsiktigt bättre värld genom att lägga förutsättning för struktur förändring är ett utmärkt exempel:
Just för sådant som "tillväxtbyråer/verk/fonder/stiftelser" m.m. skapat direkt eller indirekt med statliga pengar är just skillnaden i att skapa värde relativt kostnad ibland mer märkbart därför att den goda svenska förvaltningstraditionen där t.ex. Riksrevisionen och Skatteverket är kritiska kulturbärare gör det lättare att upptäcka och mäta. Ett problem är just idéen om att den typ av representation som kan vara funktionell för att bibehålla långsiktiga kontakter där ett upparbetat förtroendekapital finns på något sätt skulle gå att skala upp i bredd. Det är ett till område där troligt mycket går att hitta förutom den interna representationen.
Mätbarheten och effektiviteten hos de entiteter som fått vårt förtroende att investera konkreta pengar för att stimulera det är också en viktig förutsättning för att skapa de långsiktiga värdefulla tjänsterna och produkterna.
