Betraktar vi säkerhetslösningar som Peter Kadhammar gör i Arvet efter Usama bin Ladin, Aftonbladet, är en förutom frågor som tagits upp vilka sekundära risker som kan finnas.
Flera av säkerhetslösningarna kan vi se som angreppsmål i sig där om ett sådant angrepp lyckas kan skadas som orsakas i sig vara större. Givetvis via IT, sekundär avlyssning och som historien lärt oss genom att korrumpera enskilda personer. Liksom givetvis också fysiska tappningspunkter vilka om man når dem lika väl tappas av någon annan.
Det är ett mycket stort ansvar man tar på sig och förutsättning är att man klarar att hålla rent. Att så inte är fallet vet vi ju redan där vi har myndigheter som med full medvetenhet om därom har personer anställda som inkorrekt har givit information till andra länders spionorganisationer.
Problematiken är inte specifikt att Säpo kan komma att få ta del av informationen. Utan antalet personer om en läcka efter det snarare än föregående uppstår att gå igenom och vilka som lokalt här skulle utreda det med fullt förtroende. D.v.s. vi behöver en mycket separerad polisorganisation för att hantera utredning av respektive utan bindningen mellan dem.
En till fråga att betänka rör de civila övervakningssystemen inklusive bevakningskameror där man kan argumentera att kraven på kamerornas konstruktion inte uppfyller rimliga krav i den mening att de troligen ofta kan tappas av någon annan via icke-definierade kanaler. Det behöver inte ens kräva fysisk access eller access via datanät. Att den är synlig på en tunnel kan räcka utmärkt om den inte är skärmad effektivt mot elektro-magnetisk läckage. Samma sak gäller troligt mycket mer.
Och det var som jag pekade på rörande ubåten att vi inte ska utesluta att datakablarna var vad den var här för. Gissningsvis för att ta bort saker snarare än att sätta dit.
